jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i en taxi

Den här struliga hösten slutade med att jag i lördags grät i timmar och blev apatisk. Ni har ju fått höra då & då att det har varit en tuff höst för mig. Jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i panikgråt i en taxi mitt i natten, hur många eftermiddagar jag suttit i min hall och gråtit efter att jag lyckats hålla skenet uppe i skolan. Det har varit så mycket som varit fel september tills nu. För många kaosrelationer och samtidigt har det varit svårt att återgå till livet efter tio år av sjukdom och allt som det har inneburit.
 
Jag tror liksom inte att det spelar någon roll hur bra jag i grunden har mått det senaste året när man sedan går igenom stora förändringar och möter människor som river upp hela ens hjärta. Det gör ont. Och någon känslomässig buffert hann jag aldrig bygga upp innan dessa människor dök upp och gjorde mig både fantastiskt glad och panikledsen.

Det är så häftigt att jag läser till sjuksköterska nu. För ett kort år sedan var jag på behandlingshemmet och i dåligt skick. Då det var akuten och hot om sond och dropp hela tiden. Då mina organ kämpade men då Jessica hade gett upp. Kanske är det inte konstigt att det är lite upp och ner fortfarande. Och inte har jag lyckats fokusera på skolan så bra som jag hade önskat vilket visade sig på första tentan som jag fick tillbaka i veckan.

Nu har jag sagt hej då till höstens kaosrelationer. Och året ut ska jag ta hand om mig själv bättre. Fokusera på tentor, omtentor och mig själv. För jag orkar inte gråta i fler taxibilar nu. Det räcker liksom, jag kommer gå sönder totalt och hell no att jag ska ramla tillbaka till depressioner och det där livet som gör så ont.

Vi måste våga säga det, att livet är svårt ibland. Att det inte är farligt att må dåligt och vara panikledsen. För jag hanterar det utan att vara destruktiv. Och det är liksom det som är viktigt. Bara för att jag lämnade diagnoser, psykiatrin och mediciner bakom mig så betyder det ju inte att jag alltid älskar livet. För nä, den här hösten har jag många gånger känt: fuck this shit.

Såhär glad var jag förra veckan när mamma var i skåne och hälsade på! För såklart har hösten också inneburit fina saker ♥
må dåligt psykisk ohälsa ångest
11 kommentarer