då var döden min högsta önskan

Det är någonting speciellt de femton minuter det tar att promenera till skolan. Förutom alla sagoträd på vägen så tänker jag alltid på mitt liv när jag går där. Hur det har varit, hur det är, hur det kunde ha slutat.

Det är svårt att se tillbaka på sommaren tjugohundratolv. När det var hemskt och jävligt, sjukhus och självskadebeteende. Jag minns när amulansen hämtade mig och när jag kopplades in till maskinerna och droppet på sjukhuset. För bara några månader sedan höll anorexian på att ta mitt liv.
 
Jag blir egenligen inte ledsen när jag tänker på alla svåra stunder jag har upplevt, alla balansgångar mellan döden och sjukdomslivet. Men det känns konstigt och overkligt. Att jag lever men framförallt att jag mår bra. På riktigt. Att jag är lycklig. För ett och ett halvt år sedan var min döden min högsta önskan. Idag är det min värsta mardröm.

Det går så bra för mig nu. Bara sedan årsskiftet har det hänt så otroligt mycket fina saker i mitt liv. I december fanns varken skolan, SHEDO eller lägenheten. Jag blir inte ledsen över att tänka på mina organ som var på väg att sluta fungera i höstas. Men det känns. Och varje gång jag promenerar till skolan så känner jag glädje och tacksamhet för att jag överlevde. För att jag kämpade. Och när det pirrar i kroppen av lycka så vill jag nypa mig själv i armen, för jag undrade i tio år om livet kunde vara bra. Idag vet jag svaret och jag hoppas att jag aldrig mer kommer tvivla.
 
anorexia behandlingshem psykiatri psykiatrin psykisk ohälsa psykisk sjukdom sjukdom sjukhus självskadebeteende självskador ätstörning ätstörningar
11 kommentarer