och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
7 kommentarer

gud, om du finns hjälp till. jag vill jag vill jag vill, mycket mer än det här

HEJ! Den här sommaren har bara sprungit förbi, och inte en enda gång har jag bloggat. Förra veckan slutade mitt vikariat inom socialpsykiatrin, och jag har haft en mycket lärdomsfull sommar där med underbara kollegor! Dessutom är jag nu timanställd där och kommer fortsätta jobba vid sidan om studierna och SHEDO, woohooo! Förutom jobbet har jag inte hunnit så mycket mer, inte ens åkt hem till gbg en enda dag. Men familjen har varit nere och hälsat på en hel del i alla fall! Lite bilder från sommaren ska ni ju få se också ↓
 
 
Jag har mått som bäst när jag har jobbat och som sämst när jag har varit ledig. Förra helgen var ångesten så hemsk att jag fick åka in till PIVA. Det kändes konstigt och overkligt att sitta bakom låsta dörrar igen, som att alla mina tidigare år på sjukhus aldrig ens har hänt.
 
Jag är inte helt okej faktiskt. Läkarna säger att jag är inne i en sorgereaktion eller ett kristillstånd och ville att jag skulle läggas in ett tag, vilket jag själv inte gick med på. Därför fick jag lämna akuten med remiss skickad till en psykolog och behovsmedicin i handen.

På akuten kom jag på mig själv med att ursäkta mig för att jag var där. Jag skämdes. Där sitter SHEDOs vice ordförande, en sjuksköterskestudent som är anställd inom socialpsykiatrin och har sån ångest så att händerna skakar och tårarna rinner. Nu ser jag det annorlunda. Att jag sökte hjälp är istället ett tecken på hur långt jag har kommit. Hade det varit förr hade jag aldrig åkt in utan istället gjort mig själv illa på ett eller annat sätt.
 
En av de faktorer som har fått mig att hamna i sorg/kris är att jag återigen brutit med pojken som fuckat upp mitt hjärta. Skrev om det här och härVi har bestämt oss att gå åt olika håll (igen) men jag kan inte andas utan honom. Ibland ringer jag och gråter i panik i femton minuter och han vet inte vad han ska säga. Förr eller senare kommer det gå över, det måste det, men just nu gör det bara ont. På sjukhuset fick läkaren mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag går sönder. Det har inte ens gått ett år sedan jag blev utskriven från behandlingshemmet, och sedan dess har det hänt så otroligt mycket i mitt liv med jobb, studier och SHEDO. Jag har inte haft något samtalsstöd under denna tid, och sen träffar jag the one som det är så komplicerat med att vi bara går sönder hela tiden. Och någon stabil mental plattform hann jag aldrig bygga upp.
 
 
På måndag är det dags att återvända till skolan och starta år två på sjuksköterskeprogrammet. Egentligen känner jag "nej jag orkar inte" men jag vet att det bästa jag kan göra är att låta vardagen rulla på. Försöka se fram emot hösten som kommer innehålla massa spännande saker. Har redan lite nya projekt och föreläsningar inbokade (:
 
Jag hoppas att er sommar har varit fin! ♥ Kom ihåg att det är okej att inte vara okej. Det säger jag till mig själv hela tiden. Det enda som är viktigt att att vi är snälla mot oss själva. Nu ska jag kämpa på, börja gå i samtal igen och hoppas att det en dag ska bli enklare att andas igen. Utan honom.
PIVA att göra slut psykisk ohälsa
12 kommentarer

33,3% sjuksköterska

Hej och hurra! Nu har jag avslutat första året på sjuksköterskeprogrammet och ska vara SKOLFRI i nästan tre månader!
 
Sådär ↑ har det sett ut nu i slutet. Fast helt ärligt krävde inte sista kursen allt för mycket tid och energi, och tur var väl det då motivationsnivån var ungefär 0. Det har inte funnits en enda paus från skolan sen vi började i höstas, så nu var man så trött att man bara: ORKAR INTE VILL INTE.
 
Igår firade vi, jag och några mycket trevliga sjuksköterskepolare! ↓ Det blev typ årets första sommardag också så vi grillade och hade picknick i Lund och avslutade med att hänga på en uteservering tills stängning.
 
Annars jobbar jag mest som vanligt, haha. Fyra helger i rad har det blivit men nu ska jag vara ledig tills på måndag och det känns rätt skönt faktiskt! Förra helgen var jag på Pridefestivalen i Karlskrona och föreläste om självskadebeteende och ätstörningar och sen har det varit en hel del olika SHEDO-möten och fix. Jag deltar nu också vid en vårdupphandling i Region Skåne och är delaktig i diskussion kring vårdinnehållet i ätstörningsvård i dagsjukvård. Det har inneburit en del nytt att lära sig men verkligen intressant och viktigt!
 
Så livet är ju rätt så bra. Ibland gråter jag när ingen ser för att det värker i hjärtat men mestadels är det bra eller åtminstone okej. Jag tror att det är det som räknas, att det går runt liksom. Jag får nog nöja mig såhär just nu, att jag är jätteglad ibland och sen okej resten av tiden, att jag inte kan begära mer.
 
Jag sitter fast i en situation i livet som tär på mig och som jag inte har en lösning på just nu. För huvud och hjärta går isär och jag kan inte göra varken det ena eller det andra. Jag vet vad jag bör göra för mitt egna välmående och mitt liv, men jag kan inte för hjärtat säger motsatsen. Därför dras livet åt två håll och jag står kvar i mitten och känner mig så jävla trasig och halv och fel. Men det kommer bli bättre tillslut, för det blir det alltid.
SHEDO sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent
7 kommentarer