Ett avslut

Hej alla fina läsare! (efter 100 år. typ)
Det här känns lite sentimentalt och konstigt men också bra. Som ni vet så bloggar jag aldrig längre, mycket för att den delen av mitt liv som bloggen handlade om, är ett avslutat kapitel. Jag vill därför nu göra ett officellt avslut och säga hej då till er.
 
Någon gång under 2003 började jag skada mig själv. Till hösten är jag fem år självskadefri. Ni är många som har följt med mig genom olika bloggar och under många år. Ni har varit med genom olika sjukhusavdelningar, självskador, ätstörningar, behandlingshem, prickiga klänningar, sorg, panik, hopplöshet, glädje, livet, kaoset. Många har följt med mig från när livet var som sämst, till livet började bli bättre igen. Många var med när jag började återhämta mig från allt som gjorde ont, när jag kom in i Föreningen SHEDO, började studera till sjuksköterska och blev anställd inom socialpsykiatrin. Där någonstans slutade jag blogga. Jag kände mer och mer att En flicka som är stark kom längre bort. Jag var mest Jessica tillslut, vilket var underbart.
 
För cirka tre veckor sedan tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag är alltså nu legitimerad sjuksköterska. På min examensdag fick jag äran att hålla sluttalet i kyrkan. Jag avslutade talet med att prata om hopp, hur viktigt det är att vi som sjuksköterskor sprider hopp och tror på våra patienter. Jag berättade om de inom vården som jag mött och som aldrig trott på att det fanns en framtid för mig, och som skrattade när jag berättade att jag ville jobba som sjuksköterska. Nu är jag det. När jag berättade det i kyrkan så reste sig de 500-700 personerna som var där. De grät, skrek, applådderade. Jag grät framför alla. Det var så vackert, den bästa och häftigaste känslan i mitt liv. Jag vann. Jag vann verkligen tillslut!
 
Jag jobbar inte som sjuksköterska nu, utan i höstas blev jag anställd som projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som drivs av NSPH Skåne, ett nätverk för psykisk hälsa. Jag håller tillsammans med mina kollegor i projektet på att ta fram ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Under hösten kommer åtta avdelningar i Psykiatri Skåne delta i ett pilotprojekt där materialet testas av. Under våren 2018 kommer materialet implementeras inom all heldygnsvård i Psykiatri Skåne. Förhoppningsvis även i andra delar av Sverige framöver. Ni får gärna läsa mer om det och hänga med i uppdateringarna på Facebook. Här och här finns mer information om projektet.
 
Utöver detta jag jobbar också som projektledare i Föreningen SHEDO som jag nu varit aktiv i under flera år. Jag är kvar som vice ordförande i föreningen men är nu också anställd som projektledare där jag håller på att ta fram Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Här kan ni läsa mer om SHEDO och på Facebook kommer kontinuerliga uppdateringar.
 
För att sammanfatta dessa projektledarjobb så är det KICKASS. Jag älskar det.
 
På torsdag firar jag och min pojkvän Björn ett år. Ni som hängt med på bloggen i slutet vet att jag var totalt förstörd av en grabb sedan typ hösten 2014. Jag trodde liksom jag skulle gå under när jag kaosade med honom. Det gjorde jag ju inte, tack och lov. För ett år sedan kom Björn in i mitt liv, det bästa som har hänt mig (efter att jag lyckades ta mig ur min psykiska ohälsa). Han är den snällaste människan jag någonsin träffat, och en av få som jag litar helt och hållet på. Jag behöver aldrig tveka på att han älskar mig och han stöttar mig när livet gör ont och när jag gråter mig själv till sömns. För det är ju trots allt så, att hur frisk man än blir - så kommer livet göra ont ibland. Ibland under längre perioder till och med. Så har min vår varit. Det har hänt svåra saker i mitt liv som fått allt att vändas upp och ner. Jag är fortfarande i bearbetningsfasen och det kommer ta tid innan jag helt har läkt. Och det är okej.
 
 
Jag kan inte tacka er nog. Hur mycket jag än skulle försöka så skulle jag aldrig kunna förklara hur det känns och har känts att ha er vid min sida genom alla år. Ni har peppat och hoppats och varit så fantastiska. Jag kan heller inte med ord förklara hur mycket jag tror på er, alla ni där ute som kämpar. Ni kommer klara det!!! Och det kommer vara värt att fortsätta framåt när det känns som att enda lösningen är att sluta kämpa.
 
Älskar er.
Tack för alla år.
/Jessica, En flicka som är stark
 
Förr bestod livet (och bloggen) av sjukhussängar. Detta ↑ är mitt liv nu. Längst upp till vänster är från sista terminen på sjuksköterskeprogrammet när jag arbetar på ASIH/Palliativ vård, nere till vänster har ni min kära Björn och till höger är från sluttalet på min examensdag. Om ni möter människor som säger att ni inte kan, att det inte finns något hopp för er, eller som inte tror på er. Kom ihåg att det är dem som ljuger och att du är stark!
Utskrivningsguiden psykiatri psykisk ohälsa sjuksköterska sjuksköterskestudent självskadebeteende
7 kommentarer

och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
7 kommentarer

gud, om du finns hjälp till. jag vill jag vill jag vill, mycket mer än det här

HEJ! Den här sommaren har bara sprungit förbi, och inte en enda gång har jag bloggat. Förra veckan slutade mitt vikariat inom socialpsykiatrin, och jag har haft en mycket lärdomsfull sommar där med underbara kollegor! Dessutom är jag nu timanställd där och kommer fortsätta jobba vid sidan om studierna och SHEDO, woohooo! Förutom jobbet har jag inte hunnit så mycket mer, inte ens åkt hem till gbg en enda dag. Men familjen har varit nere och hälsat på en hel del i alla fall! Lite bilder från sommaren ska ni ju få se också ↓
 
 
Jag har mått som bäst när jag har jobbat och som sämst när jag har varit ledig. Förra helgen var ångesten så hemsk att jag fick åka in till PIVA. Det kändes konstigt och overkligt att sitta bakom låsta dörrar igen, som att alla mina tidigare år på sjukhus aldrig ens har hänt.
 
Jag är inte helt okej faktiskt. Läkarna säger att jag är inne i en sorgereaktion eller ett kristillstånd och ville att jag skulle läggas in ett tag, vilket jag själv inte gick med på. Därför fick jag lämna akuten med remiss skickad till en psykolog och behovsmedicin i handen.

På akuten kom jag på mig själv med att ursäkta mig för att jag var där. Jag skämdes. Där sitter SHEDOs vice ordförande, en sjuksköterskestudent som är anställd inom socialpsykiatrin och har sån ångest så att händerna skakar och tårarna rinner. Nu ser jag det annorlunda. Att jag sökte hjälp är istället ett tecken på hur långt jag har kommit. Hade det varit förr hade jag aldrig åkt in utan istället gjort mig själv illa på ett eller annat sätt.
 
En av de faktorer som har fått mig att hamna i sorg/kris är att jag återigen brutit med pojken som fuckat upp mitt hjärta. Skrev om det här och härVi har bestämt oss att gå åt olika håll (igen) men jag kan inte andas utan honom. Ibland ringer jag och gråter i panik i femton minuter och han vet inte vad han ska säga. Förr eller senare kommer det gå över, det måste det, men just nu gör det bara ont. På sjukhuset fick läkaren mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag går sönder. Det har inte ens gått ett år sedan jag blev utskriven från behandlingshemmet, och sedan dess har det hänt så otroligt mycket i mitt liv med jobb, studier och SHEDO. Jag har inte haft något samtalsstöd under denna tid, och sen träffar jag the one som det är så komplicerat med att vi bara går sönder hela tiden. Och någon stabil mental plattform hann jag aldrig bygga upp.
 
 
På måndag är det dags att återvända till skolan och starta år två på sjuksköterskeprogrammet. Egentligen känner jag "nej jag orkar inte" men jag vet att det bästa jag kan göra är att låta vardagen rulla på. Försöka se fram emot hösten som kommer innehålla massa spännande saker. Har redan lite nya projekt och föreläsningar inbokade (:
 
Jag hoppas att er sommar har varit fin! ♥ Kom ihåg att det är okej att inte vara okej. Det säger jag till mig själv hela tiden. Det enda som är viktigt att att vi är snälla mot oss själva. Nu ska jag kämpa på, börja gå i samtal igen och hoppas att det en dag ska bli enklare att andas igen. Utan honom.
PIVA att göra slut psykisk ohälsa
12 kommentarer