svar på frågestunden - utbildning/shedo

Äntligen fortsätter svaren komma ifrån frågestunden. Jag vet att det var tusen år sedan och ibland är några av er lite halvirriterade på att svaren inte kommer. Och det är okej, MEN: Jag kan inte prioritera bloggen framför högskolan, vänner, shedo och mitt liv. Det är fullt upp hela tiden och jag hoppas att ni respekterar att jag måste prioritera i livet.

Eftersom det är så fullt upp med skola och shedo så tänkte jag att det passade bra att svara på frågorna som handlar om min utbildning och föreningen! Dyker det upp fler frågor går det bra att ställa dem i kommentarsfältet då jag alltid försöker svara på frågor som dyker upp där!
 

Vilket universitet/högskola ska du gå på?
Jag går på HKR – Högskolan Kristianstad.

Vad låg ditt meritvärde på? Eller kom du in via högskoleprovet?
Efter att ha läst naturkunskap 2 i våras höjde jag mitt betyg till 18,6. Lägsta meritvärdet för att komma in på sjuksköterskeprogrammet i Kristianstad den här terminen var 17,5-nånting. I alla fall under första urvalet. Högskoleprovet gjorde jag för fem år sedan och det resultatet ska vi inte prata om, hahaha.

Kan du inte berätta lite mer om hur dina uppgifter och så ser ut på din utbildning till sjuksköterska? Det är väll både teoretiska och praktiska uppgifter?
Det är rätt så svårt då jag själv inte riktigt vet hur utbildningen kommer se ut. Absolut är det mycket av både det praktiska och teoretiska och även mycket VFU (praktik). Min första kurs som jag läser nu heter ”introduktion till omvårdnad” och nu jobbar vi mycket med vårdetik och andra grundläggande ämnen som är viktiga inom vården. Min nästa kurs börjar i oktober och då (som jag har förstått det) blir det en hel del praktiska uppgifter då jag efter jul ska ut på min första VFU på sjukhus! Kommer nog kissa på mig av nervositet första dagen. Jag kommer uppdatera er om mitt liv som sjuksköterskestudent genom årens gång, så vi alla får väl se framöver hur utbildningen kommer se ut (:

Hur fick du jobb på SHEDO?
Jadu, jag vet knappt. Haha. Först vill jag säga att jag enbart jobbar ideellt i föreningen. Det började 2013 då jag fick chansen att bli en av flera bloggredaktörer och i början på 2014 hamnade jag på ett årsmöte och sen var det all in ungefär, haha. Det har handlat om mycket vilja och engagemang och med tiden kommer det nog hända många fler roliga och spännande saker för mig i föreningen! Flera i SHEDO:s styrelse blev ju också mina bästa vänner.

Kan inte ni ha en SHEDO-träff i Skåne med? Hade varit så kul att få träffa er!
Detta diskuteras mycket! (: Vi har inget spikat än men jobbar aktivt med att utveckla våra träffar! Superroligt att det efterfrågas och uppskattas!

Från shedos kampanjdag i Hässleholm i somras!
SHEDO sjuksköterska sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent
1 kommentar

svar på frågestunden - behandlingshem

Tack för alla frågor på frågestunden! Nu kommer äntligen de första svaren. Jag tänkte att det skulle gå fort att svara på "lite" frågor, men bara dessa har ju tagit halva kvällen, haha. Jag har valt att dela upp frågorna så dagens handlar om behandlingshemmet!

Hur kände du först när du skulle flytta till ett behandlingshem?
åh. Det kändes så hemskt och upp & ner. Jag var så trött på att åka in och ut på slutna avdelningar, inte ha en bra vårdkontakt och inte få den hjälpen jag behövde. Det kändes som att det inte fanns någon hjälp för just mig då jag mest skickades runt mellan slutenvård och olika öppenvårdsmottagningar.

Under den här tiden hade jag boendestöd från socialen. Tre fantastiska kvinnor som verkligen ville hjälpa mig. Jag hade precis lämnat slutenvården efter fem månader och trodde att allt skulle bli lättare när jag fick mer dagligt stöd. Tyvärr blev jag sämre och trots att jag träffade socialen fem dagar i veckan så gick det inte. Då fick jag välja mellan LPT på slutenvården eller att frivilligt gå med på behandlingshem. Jag valde det sistnämnda och valde också att själv leta behandlingshem då jag ville komma till ett ställe som kändes bra för mig. I alla fall så bra det kunde kännas.

Jag var rädd och ledsen när jag skulle flytta. Det kändes så läskigt och hemskt att lämna min familj och mina vänner för att hamna 30 mil söderut. Men jag var också glad, på ett sätt. Att få komma till mitt behandlingshem var en lång och smärtsam process med olika myndigheter. Jag ville också tro att behandlingshem var den bästa lösningen för mig, och jag ville hellre dit än att bli inlagd igen. Kort och gott var det otroligt blandade känslor mellan sorg, hopp, förtvivlan, rädsla och ångest.

Var behandligshemmet den rätta lösningen för dig?
Ja. En av de rätta lösningarna i alla fall. Det jag menar är att det säkert fanns andra lösningar på min situation också, men det får jag ju såklart aldrig veta. Jag behövde det fina stödet som jag har fått dygnet runt på mitt behandlingshem. Jag tror också att det var bra för mig att flytta då hela gbg var sjukdomsjukdomsjukdom då.

Jag har tvekat och tvivlat under den tiden jag har varit inskriven på behandlingshemmet. Och trots att det verkligen har varit skit där ibland så är det i det stora hela det bästa som har hänt mig. Men utan min vilja att bli frisk och fri från självskador hade det såklart inte gott. Jag har absolut inte varit supermotiverad under hela min vistelse på behandlingshemmet, och det är helt naturligt. Men innerst inne har jag velat ha en förändring i mitt liv, och jag tror att det är det som är det viktigaste.

Dagen innan jag blev inskriven på behandlingshemmet, den 17 september 2012 skadade jag mig själv för sista gången. För redan innan jag flyttade dit hade jag bestämt mig för att sluta skada mig själv den dagen jag blev inskriven. Det beslutet har såklart också påverkat min tid på behandlingshemmet. För det är inga svårigheter att göra sig själv illa på ett öppet behandlingshem. Så jag tror, med tanke på hur fast jag var i mitt självskadebeteende under många år, att det hade funnits en stor risk att jag hade fortsatt skada mig lika mycket på behandlingshemmet som hemma om jag inte hade tagit det beslutet.

Alla är vi olika, men för att jag ska kunna förändra mig själv så måste jag bestämma mig. Jag kan inte tänka ”jag ska försöka”. För då klarar jag det inte. Det är allt eller inget som gäller i mitt liv när det handlar om sådana här saker. Det här är ingen ”lag” på hur saker fungerar, men det är hur jag är. Och så länge jag inte har bestämt mig på riktigt, så kan jag heller inte förändra mig själv.

Vad fick du göra på behandlingshemmet när du skulle bli fri från anorexian?
Inte så mycket faktiskt. Jag fick äta, haha. Nä, men under en period hade jag stöd av personal vid måltiderna och satt tillsammans med personalen istället för med de andra boende. De påminde mig om tider och mängder men efter flera tidigare behandlingar för min anorexia så har jag alltid haft bra koll på den biten. Nu sista gången jag började kämpa emot anorexian så gick tillfrisknandet ganska fort. Precis som jag berättade här ovan så handlar väldigt mycket om att jag bestämmer mig för att förändra mitt beteende. När jag har tagit det beslutet brukar också kampen gå lättare. Trots att det såklart var tungt och svårt i början med mycket ångest och tvångstankar så visste jag hela tiden mitt alternativ: Att lämna behandlingshemmet och förflyttas med LPT till en slutenvårdsavdelning i gbg.

Och faktiskt. Det var så skönt att börja äta igen. De sista veckorna innan jag bestämde mig var bara kaos. Förutom att jag mådde så dåligt så var det akuten hela tiden, allvarliga vätske- och näringsbrister som såklart visade sig kroppsligt men också mentalt. Jag befann mig nästan tillslut i ett psykotiskt tillstånd där jag slog personalen och gjorde saker jag inte minns. (har fått detta återberättat för mig av personalen). Nu i efterhand så inser jag hur farligt det kan bli och när jag började bli mig själv efter detta psykosliknande tillstånd var jag bara lycklig.

Förutom ett visst stöd vid måltider hade jag en del samtal med min terapeut och några få viktkontroller. Och totalt förbjud mot minsta röreslse. Inte gå till bussen och allt sånt där.


Hittade en bild från september 2012, strax efter jag blivit inskriven på behandlingshemmet. Gud vad allt och jag var annorlunda då.


Vad är det bästa och sämsta minnet från behandlingshemmet hittills?
Bästa: En av alla dagar med min bästa kontaktperson som tyvärr slutade i maj om ni minns. Han fick mig att orka alla dagar som var tunga på behandlingshemmet.
Sämsta: När det var totalt kaos med en tjej som blev inskriven. Jag kommer inte lämna ut någon som jag har mött på behandlingshemmet, men det var poliser och slagsmål och ett jävla helvete. Jag lämnade inte mitt rum på en hel helg och var väldigt nära att skriva ut mig. Tillslut blev hon tvångsförflyttad av polisen och det var ju en hemsk historia i sig.

I ett gammalt inlägg skrev du att du trodde du skulle vara inne på behandlinghem till hösten 2014 minst och nu ska du spendera den hösten med att studera till ditt drömyrke, hur känns detta nu i efterhand? Trodde du att du skulle komma så långt på så ''kort'' tid med tanke på hur situationen såg ut i höstas?
I höstas trodde jag ALDRIG att jag skulle stå där jag står idag. Då var jag döende och nu har jag en egen lägenhet och ska snart börja på högskolan. Dock är jag fortfarande inskriven på behandlingshemmet som planen var. Planen har länge varit att jag ska vara inskriven där till september 2014, och så blir det. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli såhär fri som jag är nu så pass många månader innan min utskrivning. Jag hoppades att jag kanske skulle börja bo i min egna lägenhet en månad innan jag skrivs ut, men det blev ju mycket tidigare! Nu har jag kontakt med behandlingshemmet ett par dagar i veckan, besök av personalen ibland och då och då åker jag till behandlingshemmet. OCH DET ÄR SÅ HIMLA SKÖNT! Att vara där ifrån alltså.

Förstår att det ska bli skönt att bli utskriven från behandlingshemmet, men känns det inget nervöst? Kommer det bli uppföljning eller är det tack och hej efter utskrivning? Kommer du få nån kontakt på allmänpsyk?
Nej, nervös är jag faktiskt inte. Men det kommer kännas otroligt konstigt och också sorgligt. Inte för att lämna själva tryggheten eller behandlingshemmet, utan för att personalen har blivit som en familj. Att lämna dem kommer vara konstigt. Den 10:e september när jag skrivs ut kommer garanterat vara en blandad dag. Jag kommer skratta och gråta och skrika av lycka på samma gång. Men jag vet att det är dags nu, och jag är redo. För saken är den, att vilken tid jag än skulle bli utskriven så skulle det kännas jättekonstigt. Jag försöker också ställa in mig på att det finns en risk att det blir jobbigt den första tiden, men att det är helt ”normala” känslor. Det blir en stor seperation på många plan och att det känns konstigt är helt naturligt. Som sagt så är jag redo att ta steget snart, men det kommer såklart att kännas.

Det är tack och hej från behandlingshemmet efter utskrivning. Jag ska inte ha någon eftervård eller uppföljning. Däremot har jag efter om och men godkänt att ha en kontakt inom psykiatrin. Jag vägrar träffa en psykolog och gå på samtal en gång i veckan då jag anser att jag absolut inte behöver det, men jag måste ha en läkare som kan ha hand om mina mediciner, därav kontakten på psykiatrin. Om jag mot all förmodan skulle behöva hjälp av en psykolog så är det ju bra att jag är skriven på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så att jag kan få hjälp om det skulle behövas.

Har det varit svårare för dig att hantera ångest/ätstörningstankar/självskadetankar nu när du flyttat från behandlingshemmet? Vad gör du för att motstå impulserna/tankarna?
Jag har väldigt sällan självskadetankar/ångest/ätstörningstankar och därför blir mitt svar nej. När dessa tankar då och då kan komma känner jag att jag absolut kan hantera det. Jag har mentalt tagit mig ett stort steg ifrån den här problematiken och känner aldrig att jag behöver ha någon speciell krislista eller liknande för att kunna hantera svåra känslor.

Sedan har jag ju fortfarande behandlingshemmet kvar. Eftersom jag fortfarande är inskriven så kan jag åka dit närsomhelst och ringa dygnet runt. Dock gör jag det inte då jag inte behöver det. Nu i förra veckan när jag inte mådde bra och hade självskadetankar (läs HÄÄR om du har missat) så hanterade jag det genom att ta hand om mig själv. Att tillåta mig att känna och vara ledsen. Att få titta på serier en hel dag, äta glass och bara vila. Jag behövde ta en paus ifrån alla måsten, och det hjälpte mig mycket att bara vara kvar i känslorna och ta det lugnt. Jag försökte inte fly ifrån känslorna eller ångesten, utan stod ut i den. För tillslut så går den över.

Även om/när jag får självskadetankar så är steget långt till att jag skulle skada mig själv. Och jag vet att tankarna inte är farliga, även om det är fruktansvärt jobbigt just då. Det jag absolut också vet är att jag skulle må tusenmiljoner gånger sämre av att skada mig själv. Det om något hade fått mig att må dåligt. Och hur ont allt än gör, så är det aldrig värt det. Att göra sig själv illa.

anorexia behandlingshem psykisk ohälsa ätstörning
2 kommentarer

frågestund och ledighet!

 
Imorgon går jag på en hel veckas ledighet! Ifrån SHEDO och mail och alla andra "måsten". Jag ska äntligen få göra det som jag har saknat så i sommar - bada och sola och läsa böcker hela dagarna. Tidigt imorgon åker jag nämligen till Bornholm tillsammans med behandlingshemmet och det ska verkligen bli SÅ SKÖNT!

Därför tänkte jag passa på att köra en frågestund här på bloggen! Så, kör hårt så kommer svar om en vecka eller två!

Såklart ska jag blogga lite ifrån Danmark, men mest av allt ska jag bara andas havsluft och ta hand om mig själv.
behandlingshem
32 kommentarer