Föreläsningshöst och hjärtan som inte läker

Hej vänner! Tack för era fina ord från förra inlägget. Ni är så kloka allihopa.

Den här hösten har fått en rivstart minst sagt. Förutom att år två på sjuksköterskeprogrammet har dragit igång är det flera föreläsningar inbokade i höst, vilket såklart är jätteroligt även om jag är rätt trött på att sitta på SJ:s snabbtåg. Förra veckan körde jag i Stockholm och nu är jag på väg hem från en föreläsning i Borås. Idag föreläste jag på Borås sjukhus, på samma enhet där jag själv var patient för fem år sedan. En så himla häftig känsla att komma tillbaka till samma korridorer och samma vårdpersonal, men där jag själv har gått tusen steg framåt. Minst. Den tjejen som då satt där och grät kan inte jämföras men den tjejen jag är idag.
 
Nästa vecka ska jag hålla en öppen föreläsning på Skåneveckan i Malmö! Det hade varit jättekul om någon av er ville komma såklart! Det är den 8/10 klockan 18:30-20:30. Spana in vårt event på Facebook HÄR för mer info!
 
Annars försöker jag hinna gå i skolan lite också, och så hänger jag på jobbet (på boendet inom socialpsykiatrin där jag jobbade i somras ni vet). Efter mitt vikariat i somras har jag varit timanställd, men förra veckan fick jag ett nytt vikariat som gäller året ut!! Så himla skoj såklart! Det är en tjänst på cirka 30% vilket är helt perfekt med tanke på allt annat att göra med skolan och SHEDO.
 
Ibland flyr jag ifrån mig själv genom att jobba. För egentligen är jag nog nästan lika ledsen som sist jag skrev. Smärtan i hjärtat och längtan efter honom går liksom inte över. Ibland skakar händerna och det enda jag tänker på är att ringa honom och säga nio ord. "Kom hit och håll om mig. Jag dör annars". Ibland är längtan så intensiv och sorgen så tung att det känns som att jag ska dö direkt. Som att jag aldrig kommer orka resa mig ifrån golvet, som att jag kommer sluta andas på en sekund.

Det sägs att det tillslut kommer gå över. Att han en dag inte kommer vara den första jag tänker på på morgonen och den sista jag längtar efter innan jag somnar. Jag hoppas att det är sant, och att jag en dag är redo att älska någon annan. Tills dess får man göra så gott man kan.
LSS-boende SHEDO Socialpsykiatrin att göra slut föreläsare föreläsning självskadebeteende
7 kommentarer

gud, om du finns hjälp till. jag vill jag vill jag vill, mycket mer än det här

HEJ! Den här sommaren har bara sprungit förbi, och inte en enda gång har jag bloggat. Förra veckan slutade mitt vikariat inom socialpsykiatrin, och jag har haft en mycket lärdomsfull sommar där med underbara kollegor! Dessutom är jag nu timanställd där och kommer fortsätta jobba vid sidan om studierna och SHEDO, woohooo! Förutom jobbet har jag inte hunnit så mycket mer, inte ens åkt hem till gbg en enda dag. Men familjen har varit nere och hälsat på en hel del i alla fall! Lite bilder från sommaren ska ni ju få se också ↓
 
 
Jag har mått som bäst när jag har jobbat och som sämst när jag har varit ledig. Förra helgen var ångesten så hemsk att jag fick åka in till PIVA. Det kändes konstigt och overkligt att sitta bakom låsta dörrar igen, som att alla mina tidigare år på sjukhus aldrig ens har hänt.
 
Jag är inte helt okej faktiskt. Läkarna säger att jag är inne i en sorgereaktion eller ett kristillstånd och ville att jag skulle läggas in ett tag, vilket jag själv inte gick med på. Därför fick jag lämna akuten med remiss skickad till en psykolog och behovsmedicin i handen.

På akuten kom jag på mig själv med att ursäkta mig för att jag var där. Jag skämdes. Där sitter SHEDOs vice ordförande, en sjuksköterskestudent som är anställd inom socialpsykiatrin och har sån ångest så att händerna skakar och tårarna rinner. Nu ser jag det annorlunda. Att jag sökte hjälp är istället ett tecken på hur långt jag har kommit. Hade det varit förr hade jag aldrig åkt in utan istället gjort mig själv illa på ett eller annat sätt.
 
En av de faktorer som har fått mig att hamna i sorg/kris är att jag återigen brutit med pojken som fuckat upp mitt hjärta. Skrev om det här och härVi har bestämt oss att gå åt olika håll (igen) men jag kan inte andas utan honom. Ibland ringer jag och gråter i panik i femton minuter och han vet inte vad han ska säga. Förr eller senare kommer det gå över, det måste det, men just nu gör det bara ont. På sjukhuset fick läkaren mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag går sönder. Det har inte ens gått ett år sedan jag blev utskriven från behandlingshemmet, och sedan dess har det hänt så otroligt mycket i mitt liv med jobb, studier och SHEDO. Jag har inte haft något samtalsstöd under denna tid, och sen träffar jag the one som det är så komplicerat med att vi bara går sönder hela tiden. Och någon stabil mental plattform hann jag aldrig bygga upp.
 
 
På måndag är det dags att återvända till skolan och starta år två på sjuksköterskeprogrammet. Egentligen känner jag "nej jag orkar inte" men jag vet att det bästa jag kan göra är att låta vardagen rulla på. Försöka se fram emot hösten som kommer innehålla massa spännande saker. Har redan lite nya projekt och föreläsningar inbokade (:
 
Jag hoppas att er sommar har varit fin! ♥ Kom ihåg att det är okej att inte vara okej. Det säger jag till mig själv hela tiden. Det enda som är viktigt att att vi är snälla mot oss själva. Nu ska jag kämpa på, börja gå i samtal igen och hoppas att det en dag ska bli enklare att andas igen. Utan honom.
PIVA att göra slut psykisk ohälsa
12 kommentarer

Vård vid självskadebeteende

Hej vänner! Igår på Västnytts kvällssänding var jag med och snackade vård vid självskadebeteende (ni vet det som jag berättade om i förra inlägget). Klicka på nån av bilderna eller HÄR för att se klippet!
 
DBT SHEDO psykiatri självskadebeteende solhem svt västnytt
5 kommentarer