Ett avslut

Hej alla fina läsare! (efter 100 år. typ)
Det här känns lite sentimentalt och konstigt men också bra. Som ni vet så bloggar jag aldrig längre, mycket för att den delen av mitt liv som bloggen handlade om, är ett avslutat kapitel. Jag vill därför nu göra ett officellt avslut och säga hej då till er.
 
Någon gång under 2003 började jag skada mig själv. Till hösten är jag fem år självskadefri. Ni är många som har följt med mig genom olika bloggar och under många år. Ni har varit med genom olika sjukhusavdelningar, självskador, ätstörningar, behandlingshem, prickiga klänningar, sorg, panik, hopplöshet, glädje, livet, kaoset. Många har följt med mig från när livet var som sämst, till livet började bli bättre igen. Många var med när jag började återhämta mig från allt som gjorde ont, när jag kom in i Föreningen SHEDO, började studera till sjuksköterska och blev anställd inom socialpsykiatrin. Där någonstans slutade jag blogga. Jag kände mer och mer att En flicka som är stark kom längre bort. Jag var mest Jessica tillslut, vilket var underbart.
 
För cirka tre veckor sedan tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag är alltså nu legitimerad sjuksköterska. På min examensdag fick jag äran att hålla sluttalet i kyrkan. Jag avslutade talet med att prata om hopp, hur viktigt det är att vi som sjuksköterskor sprider hopp och tror på våra patienter. Jag berättade om de inom vården som jag mött och som aldrig trott på att det fanns en framtid för mig, och som skrattade när jag berättade att jag ville jobba som sjuksköterska. Nu är jag det. När jag berättade det i kyrkan så reste sig de 500-700 personerna som var där. De grät, skrek, applådderade. Jag grät framför alla. Det var så vackert, den bästa och häftigaste känslan i mitt liv. Jag vann. Jag vann verkligen tillslut!
 
Jag jobbar inte som sjuksköterska nu, utan i höstas blev jag anställd som projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som drivs av NSPH Skåne, ett nätverk för psykisk hälsa. Jag håller tillsammans med mina kollegor i projektet på att ta fram ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Under hösten kommer åtta avdelningar i Psykiatri Skåne delta i ett pilotprojekt där materialet testas av. Under våren 2018 kommer materialet implementeras inom all heldygnsvård i Psykiatri Skåne. Förhoppningsvis även i andra delar av Sverige framöver. Ni får gärna läsa mer om det och hänga med i uppdateringarna på Facebook. Här och här finns mer information om projektet.
 
Utöver detta jag jobbar också som projektledare i Föreningen SHEDO som jag nu varit aktiv i under flera år. Jag är kvar som vice ordförande i föreningen men är nu också anställd som projektledare där jag håller på att ta fram Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Här kan ni läsa mer om SHEDO och på Facebook kommer kontinuerliga uppdateringar.
 
För att sammanfatta dessa projektledarjobb så är det KICKASS. Jag älskar det.
 
På torsdag firar jag och min pojkvän Björn ett år. Ni som hängt med på bloggen i slutet vet att jag var totalt förstörd av en grabb sedan typ hösten 2014. Jag trodde liksom jag skulle gå under när jag kaosade med honom. Det gjorde jag ju inte, tack och lov. För ett år sedan kom Björn in i mitt liv, det bästa som har hänt mig (efter att jag lyckades ta mig ur min psykiska ohälsa). Han är den snällaste människan jag någonsin träffat, och en av få som jag litar helt och hållet på. Jag behöver aldrig tveka på att han älskar mig och han stöttar mig när livet gör ont och när jag gråter mig själv till sömns. För det är ju trots allt så, att hur frisk man än blir - så kommer livet göra ont ibland. Ibland under längre perioder till och med. Så har min vår varit. Det har hänt svåra saker i mitt liv som fått allt att vändas upp och ner. Jag är fortfarande i bearbetningsfasen och det kommer ta tid innan jag helt har läkt. Och det är okej.
 
 
Jag kan inte tacka er nog. Hur mycket jag än skulle försöka så skulle jag aldrig kunna förklara hur det känns och har känts att ha er vid min sida genom alla år. Ni har peppat och hoppats och varit så fantastiska. Jag kan heller inte med ord förklara hur mycket jag tror på er, alla ni där ute som kämpar. Ni kommer klara det!!! Och det kommer vara värt att fortsätta framåt när det känns som att enda lösningen är att sluta kämpa.
 
Älskar er.
Tack för alla år.
/Jessica, En flicka som är stark
 
Förr bestod livet (och bloggen) av sjukhussängar. Detta ↑ är mitt liv nu. Längst upp till vänster är från sista terminen på sjuksköterskeprogrammet när jag arbetar på ASIH/Palliativ vård, nere till vänster har ni min kära Björn och till höger är från sluttalet på min examensdag. Om ni möter människor som säger att ni inte kan, att det inte finns något hopp för er, eller som inte tror på er. Kom ihåg att det är dem som ljuger och att du är stark!
Utskrivningsguiden psykiatri psykisk ohälsa sjuksköterska sjuksköterskestudent självskadebeteende
0 kommentarer

ett halvår senare

Hej hörrni! Att blogga en gång i halvåret är precis lagom va ;)
 
Ska jag vara helt ärlig har det inte hänt något jättestort i mitt liv sedan december. Mina senaste inlägg har ju handlat en del om uppbrottet med den där pojken som gjorde mig så.jävla.ledsen. Nu har det snart gått ett år sedan han höll om mig för sista gången, och jag börjar bli mer okej nu. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, men på ett annat sätt tror jag. Jag är mer som mig själv igen och mår bättre, även att det inte helt har gått över.
 
Nu är jag snart klar med år 2 på sjuksköterskeprogrammet!! Det är helt sjukt att det bara är ett år kvar till examen! Hela den här terminen har det varit praktik. Superkul och lite jobbigt på grund av att jag har mindre tid till SHEDO och svårt att hinna med mitt extrajobb inom socialpsykiatrin. När man enbart går i skolan kan man ju själv lägga sitt schema rätt så bra, när det är praktik måste man ju vara på arbetsplatsen ett visst antal dagar + plugga vid sidan om. I januari spenderade jag två veckor på en barnavdelning och barnakuten, sedan var jag sex veckor inom primärvården och nu är jag i sluttampen av sju veckor inom psykiatrin. Det är fantastiskt, verkligen! Jag har ju vetat det hela tiden, men nu är jag hundra procent säker: Det är inom psykiatrin jag ska jobba! Så just nu befinner jag mig på en allmänpsykiatrisk avdelning, liknande avdelning där jag själv varit patient i fler dagar än jag kan räkna.
 
SHEDO-livet rullar på det också. Nu är jag inne på andra verksamhetsåret som vice ordförande och utöver allt styrelsearbete har det varit många föreläsningar och möten nu under våren runt om i hela Sverige.
 
Om cirkus två veckor slutar terminen och då ska jag vara LEDIG i sex veckor!!! Eller, jag ska ju jobba mycket med SHEDO men vara ledig också. Jag ska i alla fall leva sex veckor där jag själv lägger upp mitt schema och det ska bli SÅ SKÖNT! Hamnade på akuten för några veckor sedan med en läkare som sa åt mig på skarpen att lugna ner mig. Hon såg tydliga varningssignaler på utmattningssyndrom, så den här ledigheten kommer verkligen lägligt. Sedan blir det några veckors jobb inom socialpsykiatrin innan sista året på sjuksköterskeprogrammet kör igång!
 
Hoppas ni mår bra allihopa!! Och att ni är rädda om er. Puss & gull!
 
sjuksköterskelivet är grymt!!!
10 kommentarer

och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
7 kommentarer