ett halvår senare

Hej hörrni! Att blogga en gång i halvåret är precis lagom va ;)
 
Ska jag vara helt ärlig har det inte hänt något jättestort i mitt liv sedan december. Mina senaste inlägg har ju handlat en del om uppbrottet med den där pojken som gjorde mig så.jävla.ledsen. Nu har det snart gått ett år sedan han höll om mig för sista gången, och jag börjar bli mer okej nu. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, men på ett annat sätt tror jag. Jag är mer som mig själv igen och mår bättre, även att det inte helt har gått över.
 
Nu är jag snart klar med år 2 på sjuksköterskeprogrammet!! Det är helt sjukt att det bara är ett år kvar till examen! Hela den här terminen har det varit praktik. Superkul och lite jobbigt på grund av att jag har mindre tid till SHEDO och svårt att hinna med mitt extrajobb inom socialpsykiatrin. När man enbart går i skolan kan man ju själv lägga sitt schema rätt så bra, när det är praktik måste man ju vara på arbetsplatsen ett visst antal dagar + plugga vid sidan om. I januari spenderade jag två veckor på en barnavdelning och barnakuten, sedan var jag sex veckor inom primärvården och nu är jag i sluttampen av sju veckor inom psykiatrin. Det är fantastiskt, verkligen! Jag har ju vetat det hela tiden, men nu är jag hundra procent säker: Det är inom psykiatrin jag ska jobba! Så just nu befinner jag mig på en allmänpsykiatrisk avdelning, liknande avdelning där jag själv varit patient i fler dagar än jag kan räkna.
 
SHEDO-livet rullar på det också. Nu är jag inne på andra verksamhetsåret som vice ordförande och utöver allt styrelsearbete har det varit många föreläsningar och möten nu under våren runt om i hela Sverige.
 
Om cirkus två veckor slutar terminen och då ska jag vara LEDIG i sex veckor!!! Eller, jag ska ju jobba mycket med SHEDO men vara ledig också. Jag ska i alla fall leva sex veckor där jag själv lägger upp mitt schema och det ska bli SÅ SKÖNT! Hamnade på akuten för några veckor sedan med en läkare som sa åt mig på skarpen att lugna ner mig. Hon såg tydliga varningssignaler på utmattningssyndrom, så den här ledigheten kommer verkligen lägligt. Sedan blir det några veckors jobb inom socialpsykiatrin innan sista året på sjuksköterskeprogrammet kör igång!
 
Hoppas ni mår bra allihopa!! Och att ni är rädda om er. Puss & gull!
 
sjuksköterskelivet är grymt!!!
10 kommentarer

och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
7 kommentarer

33,3% sjuksköterska

Hej och hurra! Nu har jag avslutat första året på sjuksköterskeprogrammet och ska vara SKOLFRI i nästan tre månader!
 
Sådär ↑ har det sett ut nu i slutet. Fast helt ärligt krävde inte sista kursen allt för mycket tid och energi, och tur var väl det då motivationsnivån var ungefär 0. Det har inte funnits en enda paus från skolan sen vi började i höstas, så nu var man så trött att man bara: ORKAR INTE VILL INTE.
 
Igår firade vi, jag och några mycket trevliga sjuksköterskepolare! ↓ Det blev typ årets första sommardag också så vi grillade och hade picknick i Lund och avslutade med att hänga på en uteservering tills stängning.
 
Annars jobbar jag mest som vanligt, haha. Fyra helger i rad har det blivit men nu ska jag vara ledig tills på måndag och det känns rätt skönt faktiskt! Förra helgen var jag på Pridefestivalen i Karlskrona och föreläste om självskadebeteende och ätstörningar och sen har det varit en hel del olika SHEDO-möten och fix. Jag deltar nu också vid en vårdupphandling i Region Skåne och är delaktig i diskussion kring vårdinnehållet i ätstörningsvård i dagsjukvård. Det har inneburit en del nytt att lära sig men verkligen intressant och viktigt!
 
Så livet är ju rätt så bra. Ibland gråter jag när ingen ser för att det värker i hjärtat men mestadels är det bra eller åtminstone okej. Jag tror att det är det som räknas, att det går runt liksom. Jag får nog nöja mig såhär just nu, att jag är jätteglad ibland och sen okej resten av tiden, att jag inte kan begära mer.
 
Jag sitter fast i en situation i livet som tär på mig och som jag inte har en lösning på just nu. För huvud och hjärta går isär och jag kan inte göra varken det ena eller det andra. Jag vet vad jag bör göra för mitt egna välmående och mitt liv, men jag kan inte för hjärtat säger motsatsen. Därför dras livet åt två håll och jag står kvar i mitten och känner mig så jävla trasig och halv och fel. Men det kommer bli bättre tillslut, för det blir det alltid.
SHEDO sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent
7 kommentarer