Ett avslut

Hej alla fina läsare! (efter 100 år. typ)
Det här känns lite sentimentalt och konstigt men också bra. Som ni vet så bloggar jag aldrig längre, mycket för att den delen av mitt liv som bloggen handlade om, är ett avslutat kapitel. Jag vill därför nu göra ett officellt avslut och säga hej då till er.
 
Någon gång under 2003 började jag skada mig själv. Till hösten är jag fem år självskadefri. Ni är många som har följt med mig genom olika bloggar och under många år. Ni har varit med genom olika sjukhusavdelningar, självskador, ätstörningar, behandlingshem, prickiga klänningar, sorg, panik, hopplöshet, glädje, livet, kaoset. Många har följt med mig från när livet var som sämst, till livet började bli bättre igen. Många var med när jag började återhämta mig från allt som gjorde ont, när jag kom in i Föreningen SHEDO, började studera till sjuksköterska och blev anställd inom socialpsykiatrin. Där någonstans slutade jag blogga. Jag kände mer och mer att En flicka som är stark kom längre bort. Jag var mest Jessica tillslut, vilket var underbart.
 
För cirka tre veckor sedan tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag är alltså nu legitimerad sjuksköterska. På min examensdag fick jag äran att hålla sluttalet i kyrkan. Jag avslutade talet med att prata om hopp, hur viktigt det är att vi som sjuksköterskor sprider hopp och tror på våra patienter. Jag berättade om de inom vården som jag mött och som aldrig trott på att det fanns en framtid för mig, och som skrattade när jag berättade att jag ville jobba som sjuksköterska. Nu är jag det. När jag berättade det i kyrkan så reste sig de 500-700 personerna som var där. De grät, skrek, applådderade. Jag grät framför alla. Det var så vackert, den bästa och häftigaste känslan i mitt liv. Jag vann. Jag vann verkligen tillslut!
 
Jag jobbar inte som sjuksköterska nu, utan i höstas blev jag anställd som projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som drivs av NSPH Skåne, ett nätverk för psykisk hälsa. Jag håller tillsammans med mina kollegor i projektet på att ta fram ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Under hösten kommer åtta avdelningar i Psykiatri Skåne delta i ett pilotprojekt där materialet testas av. Under våren 2018 kommer materialet implementeras inom all heldygnsvård i Psykiatri Skåne. Förhoppningsvis även i andra delar av Sverige framöver. Ni får gärna läsa mer om det och hänga med i uppdateringarna på Facebook. Här och här finns mer information om projektet.
 
Utöver detta jag jobbar också som projektledare i Föreningen SHEDO som jag nu varit aktiv i under flera år. Jag är kvar som vice ordförande i föreningen men är nu också anställd som projektledare där jag håller på att ta fram Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Här kan ni läsa mer om SHEDO och på Facebook kommer kontinuerliga uppdateringar.
 
För att sammanfatta dessa projektledarjobb så är det KICKASS. Jag älskar det.
 
På torsdag firar jag och min pojkvän Björn ett år. Ni som hängt med på bloggen i slutet vet att jag var totalt förstörd av en grabb sedan typ hösten 2014. Jag trodde liksom jag skulle gå under när jag kaosade med honom. Det gjorde jag ju inte, tack och lov. För ett år sedan kom Björn in i mitt liv, det bästa som har hänt mig (efter att jag lyckades ta mig ur min psykiska ohälsa). Han är den snällaste människan jag någonsin träffat, och en av få som jag litar helt och hållet på. Jag behöver aldrig tveka på att han älskar mig och han stöttar mig när livet gör ont och när jag gråter mig själv till sömns. För det är ju trots allt så, att hur frisk man än blir - så kommer livet göra ont ibland. Ibland under längre perioder till och med. Så har min vår varit. Det har hänt svåra saker i mitt liv som fått allt att vändas upp och ner. Jag är fortfarande i bearbetningsfasen och det kommer ta tid innan jag helt har läkt. Och det är okej.
 
 
Jag kan inte tacka er nog. Hur mycket jag än skulle försöka så skulle jag aldrig kunna förklara hur det känns och har känts att ha er vid min sida genom alla år. Ni har peppat och hoppats och varit så fantastiska. Jag kan heller inte med ord förklara hur mycket jag tror på er, alla ni där ute som kämpar. Ni kommer klara det!!! Och det kommer vara värt att fortsätta framåt när det känns som att enda lösningen är att sluta kämpa.
 
Älskar er.
Tack för alla år.
/Jessica, En flicka som är stark
 
Förr bestod livet (och bloggen) av sjukhussängar. Detta ↑ är mitt liv nu. Längst upp till vänster är från sista terminen på sjuksköterskeprogrammet när jag arbetar på ASIH/Palliativ vård, nere till vänster har ni min kära Björn och till höger är från sluttalet på min examensdag. Om ni möter människor som säger att ni inte kan, att det inte finns något hopp för er, eller som inte tror på er. Kom ihåg att det är dem som ljuger och att du är stark!
Utskrivningsguiden psykiatri psykisk ohälsa sjuksköterska sjuksköterskestudent självskadebeteende
7 kommentarer