sthlm blev ett bra geografiskt avstånd

HEJ! Igår kväll kom jag hem från sthlm efter några dagar på en konferens i akutpsykiatri. Jag fick lära mig massa bra saker om bemötande i vården, akuta situationer, mänskliga rättigheter inom psykiatrin och tvångsåtgärder. Annars hann jag och Hannah inte med så mycket mer än att äta thaimat flera gånger och sova, haha.

Det var skönt att lämna skåne för ett tag också, få lite geografiskt avstånd från han som det blev totalt slut och hejdå med i söndags. Hur en relation än har sett ut så gör ju de där riktiga avsluten ont. När jag träffade honom i höstas så kändes det så fint att det inte skulle kunna bli annat än sjukt bra mellan oss. Tur att man har vänner som kommer kommer hem till en och sover över, äter choklad och gråter när man är ledsen. åh så tacksam för det!
Nu är januari slut och det känns rätt awesome då jag i början av året hade noll aning hur månaden skulle gå runt. Förutom heltid i skolan och massa Shedojobb har jag ju hunnit med fem tentor, föreläsarutbildning och så konferensen i Sthlm. Idag har jag också fått besked på att ALLA tentor är godkända och klaaara! Nu ska jag ha pyjamas hela helgen, sova ikapp och äta chips flera gånger om dagen. så.himla.skönt.
akut psykiatri akutpsykiatri2015 att göra slut konferens psykiatri psykisk ohälsa sjuksköterska sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent tvångsåtgärder
8 kommentarer

tänk om alla andra pojkar alltid kommer vara lite sämre från och med nu

Jag promenerade i mina högklackade skor i snön mitt i natten. Två och en halv kilometer. För att jag inte orkade vänta på bussen, för att jag höll på att kvävas av att bara stå still och vänta. Så skickar han ett sms som gör ont, för att han är arg på mig för första gången. Och jag är arg jag med. På honom och på mig själv. Sen gråter man överallt. Jag gråter på tåget mellan våra städer, jag gråter när jag cyklar och hoppas att människor jag möter ska tro att det är vinden som skapar tårar.

Vi vet att det är över nu. Och jag gråter nog för att jag egentligen har vetat det länge. Att jag alltid vetat att det inte blir vi på riktigt, att inget går att förändra och laga. Att vi har varit kaos enda sedan vi sågs där första gången och skrattade och skrev på kvitton. Där och då i oktober visste jag att du var amazing. Och du är det fortfarande. Ändå behövde jag säga det till dig, att det är slut och över. Att vi inte kan ses mer. För du trasar sönder mig alla dagar som du inte är snäll.
 
Vi kommer aldrig mer prata om livet och du kommer aldrig mer kyssa mina ärr. Ändå sägs det att det blir bra tillslut, att man kommer över det liksom. Att det är först när man ger upp som det kan bli något nytt. Men tänk om alla andra pojkar alltid kommer vara lite sämre från och med nu?
 
7 kommentarer

älskade ni, det finns ett liv efteråt

Jag minns när jag satt på en sjukhusavdelning 2010 och fyllde i papperna till Försäkringskassan. 100% nedsatt arbetsförmåga. I fem år. Men inte var det sjukskrivningen som var det värsta. Utan leken med döden, den ångesten jag hade och alla år på avdelningar och behandlingshem. Hopplösheten. Att man liksom aldrig fick någon garanti på att det skulle ordna sig.
 
Jag gråter nu, när jag skriver det här. För det är en känslosam dag på ett fint sätt. Imorse ringde min senaste handläggare på Försäkringskassan och ville förlänga min vilande sjukskrivning till december 2015 "ifall jag skulle bli sjuk igen". Det var så jävla skönt att kunna säga: "Alltså NEJ! Jag är frisk, mår bra och mina studier är awesome". Jag behöver inte någon nödutgång tillbaka till sjukdom. Det är över, och nu är all kontakt med Försäkringskassan slut.

Sen åkte jag till skolan. Fick tillbaka del 2 på min anatomitenta som jag skrev strax efter jul. Och jag klarade den! Det blev så verkligt där och då, att jag lever. Att jag tog mig igenom tio år av sjukdom utan att dö. Under de år jag var sjuk så tänkte jag alltid att man aldrig skulle kunna bli lika frisk som man var innan man blev sjuk. Men såklart att man kan! För det finns ett liv efteråt, som är så jävla värt att kämpa för.

November 2013 med instabila organ och näringsbrister. När livet var allt annat än självklart. Jag tror inte att någon under alla kvällar på akuten trodde att jag tio månader senare skulle börja på min drömutbildning. Det trodde inte jag heller, för det var inte ens självklart att jag skulle vara vid liv då.

Men här står jag. Gråtandes av lycka för att jag lever. Och för att jag mår bra. Älskade ni, det finns ett liv efteråt.
I promise.
Från i somras. åååh värme!
akuten anorexia behandlingshem försäkringskassan psykisk ohälsa psykisk sjukdom sjukhus sjukskrivning självskadebeteende
18 kommentarer