och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
7 kommentarer