gud, om du finns hjälp till. jag vill jag vill jag vill, mycket mer än det här

HEJ! Den här sommaren har bara sprungit förbi, och inte en enda gång har jag bloggat. Förra veckan slutade mitt vikariat inom socialpsykiatrin, och jag har haft en mycket lärdomsfull sommar där med underbara kollegor! Dessutom är jag nu timanställd där och kommer fortsätta jobba vid sidan om studierna och SHEDO, woohooo! Förutom jobbet har jag inte hunnit så mycket mer, inte ens åkt hem till gbg en enda dag. Men familjen har varit nere och hälsat på en hel del i alla fall! Lite bilder från sommaren ska ni ju få se också ↓
 
 
Jag har mått som bäst när jag har jobbat och som sämst när jag har varit ledig. Förra helgen var ångesten så hemsk att jag fick åka in till PIVA. Det kändes konstigt och overkligt att sitta bakom låsta dörrar igen, som att alla mina tidigare år på sjukhus aldrig ens har hänt.
 
Jag är inte helt okej faktiskt. Läkarna säger att jag är inne i en sorgereaktion eller ett kristillstånd och ville att jag skulle läggas in ett tag, vilket jag själv inte gick med på. Därför fick jag lämna akuten med remiss skickad till en psykolog och behovsmedicin i handen.

På akuten kom jag på mig själv med att ursäkta mig för att jag var där. Jag skämdes. Där sitter SHEDOs vice ordförande, en sjuksköterskestudent som är anställd inom socialpsykiatrin och har sån ångest så att händerna skakar och tårarna rinner. Nu ser jag det annorlunda. Att jag sökte hjälp är istället ett tecken på hur långt jag har kommit. Hade det varit förr hade jag aldrig åkt in utan istället gjort mig själv illa på ett eller annat sätt.
 
En av de faktorer som har fått mig att hamna i sorg/kris är att jag återigen brutit med pojken som fuckat upp mitt hjärta. Skrev om det här och härVi har bestämt oss att gå åt olika håll (igen) men jag kan inte andas utan honom. Ibland ringer jag och gråter i panik i femton minuter och han vet inte vad han ska säga. Förr eller senare kommer det gå över, det måste det, men just nu gör det bara ont. På sjukhuset fick läkaren mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag går sönder. Det har inte ens gått ett år sedan jag blev utskriven från behandlingshemmet, och sedan dess har det hänt så otroligt mycket i mitt liv med jobb, studier och SHEDO. Jag har inte haft något samtalsstöd under denna tid, och sen träffar jag the one som det är så komplicerat med att vi bara går sönder hela tiden. Och någon stabil mental plattform hann jag aldrig bygga upp.
 
 
På måndag är det dags att återvända till skolan och starta år två på sjuksköterskeprogrammet. Egentligen känner jag "nej jag orkar inte" men jag vet att det bästa jag kan göra är att låta vardagen rulla på. Försöka se fram emot hösten som kommer innehålla massa spännande saker. Har redan lite nya projekt och föreläsningar inbokade (:
 
Jag hoppas att er sommar har varit fin! ♥ Kom ihåg att det är okej att inte vara okej. Det säger jag till mig själv hela tiden. Det enda som är viktigt att att vi är snälla mot oss själva. Nu ska jag kämpa på, börja gå i samtal igen och hoppas att det en dag ska bli enklare att andas igen. Utan honom.
PIVA att göra slut psykisk ohälsa
12 kommentarer
Mira

När ångesten tar över en är det så svårt att kravla upp igen och kontrollera sig själv... Jag har precis sökt hjälp nu pga min ångest som ha lagrats i mitt huvud i många år utan att jag har tagit tag i det. Men nu tyckte jag det var dags.
Hoppas du mår bättre snart <3

ddianasliv.blogg.se

Jag hoppas att du mår bättre snart igen - och håller med dig. Att du sökte hjälp är ett tecken på hur långt du kommit, inte tvärtom. Jag tror inte att jag är ensam om att se upp till dig ännu mer för att du - trots att du kommit så långt - vågar berätta att du inte är helt okej. Alla kan hamna i kris eller sorg och allas världar skakar ibland. Tack för att du berättar att det är så för dig också.
Stor kram. <3

Daniella Chanelle

Håller på att gå igenom något liknande. Det gör så jävla ont att vara kär.

Maria

Det är så otroligt inspirerande att läsa det du skriver. Du är så stark och du har kommit så långt. Att må som du gör men ändå välja att låta livet fortsätta vidare. Det är bra gjort. Jag hoppas att du skriver lite mer under hösten ;)

Stina

Det är mänskligt att falla, och alla lider vi nederlag ibland. Vi är ju trots allt bara människor. Det viktiga är hur vi hanterar bakslag. Ger vi upp eller fortsätter vi kämpa? Jag har själv varit ganska destruktiv på sistone, men jag försöker åtminstone bli bättre. Mer kan man inte begära. Och jag tycker det är starkt att du sökte hjälp och det låter som att du fick bra hjälp också. Ta hand om dig själv och tillåt dig själv att vara en människa med känslor och svaga och starka sidor. Att du sökte hjälp är ett steg i rätt riktning.

Johanna Englund

Alla vi faller ibland, man måste bara kravla sig upp igen.
Det är så starkt av dig att be om hjälp själv, du är så stark och underbar.
Kärlek gör väldigt ont ibland. Men vi tar oss igenom det hur ont det än gör.
Frivilliga kramar.

Emelie

Hoppas det blir bättre för dig snart igen! Och starkt av dig att be om hjälp. Kram <3

Rebecca

Du är så oerhört klok och medveten. Du är en stor inspiration och tillgång inom vården! Älskar din blogg. Har följt den något år nu. Heja dig <3

Cecilia Johansson

Du har kommit långt bara genom att inse att du behöver hjälp. Det är en bra egenskap. Det är okej att inte vara okej ibland. Man måste få bryta ihop ibland för att komma vidare. Kram Cecilia

Karin

💕💕

Erica

Det är verkligen precis som du säger; att du sökte hjälp visar hur långt du har kommit. Att söka hjälp när man behöver det borde aldrig vara något att skämmas för. Tvärtom. Jag önskar att jag hade varit bättre på att söka hjälp tidigare, då hade så mycket kunnat vara annorlunda idag. Nu börjar jag lära mig lite i taget att söka hjälp, men även om det går i ungefär samma takt som en sköldpadda så går det i alla fall framåt. Lite i taget.

Alexander

Hej

Jag känner igen mig lite i det du skriver om jobbet och din ångest. För mig som har stora krav på mig själv på bl.a. på jobbet så blir det ett stressmoment hur bra dagen än är. Jag känner inte av det när jag är som mest aktiv på jobbet utan det brukar komma när jag är ledig. Jobbar själv inom socialpsykiatrin. Har som dig också studerat sjukvård (psykiatri i 2 år) ironiskt nog föll man ner i den mörka skog av snårig ångest som är svår att ta sig ur. Men precis som du så har jag bra dagar och dåliga :) Vore trevligt med ett svar :)