gud, om du finns hjälp till. jag vill jag vill jag vill, mycket mer än det här

HEJ! Den här sommaren har bara sprungit förbi, och inte en enda gång har jag bloggat. Förra veckan slutade mitt vikariat inom socialpsykiatrin, och jag har haft en mycket lärdomsfull sommar där med underbara kollegor! Dessutom är jag nu timanställd där och kommer fortsätta jobba vid sidan om studierna och SHEDO, woohooo! Förutom jobbet har jag inte hunnit så mycket mer, inte ens åkt hem till gbg en enda dag. Men familjen har varit nere och hälsat på en hel del i alla fall! Lite bilder från sommaren ska ni ju få se också ↓
 
 
Jag har mått som bäst när jag har jobbat och som sämst när jag har varit ledig. Förra helgen var ångesten så hemsk att jag fick åka in till PIVA. Det kändes konstigt och overkligt att sitta bakom låsta dörrar igen, som att alla mina tidigare år på sjukhus aldrig ens har hänt.
 
Jag är inte helt okej faktiskt. Läkarna säger att jag är inne i en sorgereaktion eller ett kristillstånd och ville att jag skulle läggas in ett tag, vilket jag själv inte gick med på. Därför fick jag lämna akuten med remiss skickad till en psykolog och behovsmedicin i handen.

På akuten kom jag på mig själv med att ursäkta mig för att jag var där. Jag skämdes. Där sitter SHEDOs vice ordförande, en sjuksköterskestudent som är anställd inom socialpsykiatrin och har sån ångest så att händerna skakar och tårarna rinner. Nu ser jag det annorlunda. Att jag sökte hjälp är istället ett tecken på hur långt jag har kommit. Hade det varit förr hade jag aldrig åkt in utan istället gjort mig själv illa på ett eller annat sätt.
 
En av de faktorer som har fått mig att hamna i sorg/kris är att jag återigen brutit med pojken som fuckat upp mitt hjärta. Skrev om det här och härVi har bestämt oss att gå åt olika håll (igen) men jag kan inte andas utan honom. Ibland ringer jag och gråter i panik i femton minuter och han vet inte vad han ska säga. Förr eller senare kommer det gå över, det måste det, men just nu gör det bara ont. På sjukhuset fick läkaren mig att förstå att det kanske inte är så konstigt att jag går sönder. Det har inte ens gått ett år sedan jag blev utskriven från behandlingshemmet, och sedan dess har det hänt så otroligt mycket i mitt liv med jobb, studier och SHEDO. Jag har inte haft något samtalsstöd under denna tid, och sen träffar jag the one som det är så komplicerat med att vi bara går sönder hela tiden. Och någon stabil mental plattform hann jag aldrig bygga upp.
 
 
På måndag är det dags att återvända till skolan och starta år två på sjuksköterskeprogrammet. Egentligen känner jag "nej jag orkar inte" men jag vet att det bästa jag kan göra är att låta vardagen rulla på. Försöka se fram emot hösten som kommer innehålla massa spännande saker. Har redan lite nya projekt och föreläsningar inbokade (:
 
Jag hoppas att er sommar har varit fin! ♥ Kom ihåg att det är okej att inte vara okej. Det säger jag till mig själv hela tiden. Det enda som är viktigt att att vi är snälla mot oss själva. Nu ska jag kämpa på, börja gå i samtal igen och hoppas att det en dag ska bli enklare att andas igen. Utan honom.
PIVA att göra slut psykisk ohälsa
12 kommentarer