nu tar jag av mig kläderna som att ingenting har hänt

Jag minns när jag läste om autosomala kromosompar på ett tråkigt komvux sådär strax innan sommaren. Fan vad jag svettades. När det blev sommarvärme och det knappt gick att andas i klassrummet tog jag av mig koftan trots att hjärtat slog hårdare av panikkänslor. Jag glömmer aldrig när vi bland de sista lektionerna tog blodtryck på varandra och min lärare reagerade på mitt låga värde. När han skulle spänna om blodtrycksmätaren runt min överarm och jag mest ville börja gråta. När han såg men inget sa, som så många andra.

Allting handlade om mina ärr. Ärr som har blekts i nästan två år men som ändå gav mig ångest i lektionssalen. Jag var rädd att bli dömd för min historia, att jag tidigare har haft ett självskadebeteende. Jag ville bara, en enda gång i mitt liv få känna mig som vem som helst. Så jag satt där på lektionerna och svettades, för fan vilken varm försommar det var.

Detta var i slutet på maj. Alltså ungefär tre månader sedan. I måndags, första dagen på högskolan och med en klass på över 100 personer tog jag av mig koftan där runt eftermiddagen när vi stod i solen och sommaren hade bestämt sig för att komma tillbaka. Det fanns inte i min värld att jag inte skulle kunna visa mina armar. Jag tänkte inte ens tanken förrän dagen efter, att jag faktiskt hade gått runt i linne dag ett på nya skolan med 13 000 andra studenter. Jag insåg det dagen efter när en elev kom fram och pratade med mig om självskadebeteende.

Hur kan jag, livet eller mina tankar och rädslor förändras så otroligt mycket på tre månader? Jag funderar på vad som har hänt den här sommaren egentligen, med mig själv. Jag inser att jag ganska omedvetet tog tusen steg till att bli hel. Och det känns så skönt att inte ens tänka tanken om jag kan ta av mig min tröja eller inte. Några tittar och några frågar, och jag låter dem göra det. För det spelar ingen roll längre om någon dömer mig eller snackar skit. För jag är nöjd med mitt liv, min resa och mig själv. Och vad spelar resten för roll egentligen?
 
psykisk ohälsa självskadebeteende självskadeärr skada sig själv ärr
11 kommentarer
Susanna Maria J

Exakt. bra sagt. <3

Fanny

Kan bara säga att det är imponerande och att det är strongt hur långt du kommit :) sjukt bra! Håller med till 100%

Lilla P

Så himlans bra skrivet! Jag har denna sommar gått i kortärmat hela tiden och nu även i nya skolan. Trodde aldrig att det skulle hända!

Fult

Starkt! Själv önskar jag att jag också en dag vågar.

Hedda Rönnlund

Så himla starkt av dig! Du är så grym precis som du är och fortsätt så! Det var jättebra skrivet också!

Sessie♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ

Du har kommit magiskt långt på väldigt kort tid och jag är så glad för din skull.

Daniella Chanelle

jag har också gått i kortärmat sen dag ett här i england. en sån skön känsla ändå.

Allt oviktigt

Bra jobbat!
Det som jag har tyckt varit mest tragiskt när man börjar visa sina armar är att man upptäcker att det finns så många fler med vita blekta ärr

Carro

starkt jobbat! visst är det en fantastisk känsla att inte bry sig om att man har ärr? enda gångerna då jag faktiskt bryr mig och går i långärmat (på sommaren brukar jag köra på skjorta och rulla upp ärmarna någon decimeter, syns knappt något då) är när jag träffar släkt som inte vet, typ kusiner osv. eller som när jag gjorde mitt senaste försök på att plugga in gymnasiet (misslyckat såklart), första veckorna gick jag inte i kortärmat, för jag var helt enkelt så rädd att bli utstött. men jag blev också tvungen att ta av mig till kortärmat när vi skulle lära oss ta blodtryck. hjärtat bankade i 150 men jag upptäckte att fan, ingen bryr sig ju. fick lite blickar, men ingen sa något och jag blev inte utstött. har lärt mig att folk faktiskt inte är så dömande som man tror. lycka till med pluggandet! :)

Stina

Kommer du aldrig att svara på resten av frågorna från din typ frågestund?????

Svar: Jo, så fort jag har tid! Kan inte prioritera bloggen framför skola och jobb som ni alla säkert förstår!
En flicka som är stark

Johanna Englund

Strongt girl <3