en flicka som är stark

Nu är dagen här. Då det står en etta i min nedräkning till utskrivningen. Herregud att det har gått två år. Idag efter skolan så åkte jag ut till behandlingshemmet för att ha avslutning.  Vi har ätit smörgåstårta, skrattat, fikat och gråtit. Jag gråter av lycka och för att jag ska lämna min andra familj. Fast mest av allt gråter jag nog över den resan jag har gjort. Hur sjuk jag var då och hur frisk jag är nu. Jag vet hur hopplöst allting kändes på inskrivningssamtalet 2012 och hur ont det gjorde när mamma och pappa lämnade av sin sjuka dotter 30 mil hemifrån. Efter månader på avdelningar och år av kaos. Då jag tvingades lämna hela mitt liv.

Två år senare och jag har aldrig varit lyckligare. Jag vann. Kom i mål tillslut och fick (skapade mig) ett bättre liv än vad jag trodde var möjligt. Därför gråter jag, för att det är över nu. Psyk och sjukhus och behandlingshem. För tio år sedan befann jag mig på barnpsyk. Nu säger jag på riktigt tack och hej till att vara patient.

Imorgon, efter några timmar på högskolan åker jag till behandlingshemmet en sista gång på lääääänge för att krama alla hejdå. Gråta lite till och sen dricka champange hela kvällen. För ja, imorgon blir jag utskriven efter 722 dagar ♥