i fritt fall, i inre rymd, i kaos och inre frid

I slutskedet av min tid på behandlingshemmet så pratade vi såklart om sen. Om sen som är nu i mitt liv. ”Vad ska du göra vid kriser, när livet är tungt, när du har ont?”. Jag klarar mig utan öppenvård sa jag. Tio år och alltid har det funnits en eller flera psykologer i mitt liv. Det har funnits vårdpersonal, behandlingsassistenter eller någon annan som har en vårdlegitimation

Det räcker sa jag då. Jag vill inte mer. Tio år av terapi och jag orkar inte en sekund till. Jag är liksom klar nu. Och det håller jag fast vid även nu när trycket över bröstet då och då finns fram tills natten. För jag har mina vänner och min familj. De är som soldater. Jag har vänner i min vardag som liksom ringer alla tider på dygnet, som låter mig gråta till broder daniel när som helst, som inte frågar om jag vill ha sällskap utan bara hämtar mig eller sitter vid mitt köksbord. Som inte dömer mig för att jag en dag dricker vin till lunch och sen sover hela eftermiddagen. Som fattar att det ibland inte går det att dricka te och läsa en bok när det gör ont.

Jag skulle vilja dansa i platådojor på en krog en vardagskväll och hångla med en tönt i en taxi. Inte för att det skulle få mig att må bättre, men bara för att det skulle kännas annorlunda än tårarna, ångesten och tomheten. Men jag tror inte ens en människa är skapt för att orka för många förändringar på samma gång. Och så mötte jag en person som väckte så starka känslor inom mig. Och som behandlade mig illa. Som gjorde mig panikledsen.

Och samtidigt som man ska ta hand om l i v e t så väntar nio deltentor och tretusen sidor kurslitteratur om mikroorganismer. Att gå från helt sjukskriven till mer än heltid bara sådär från en dag till en annan kanske inte heller är så jävla lätt. Tack gode gud för att jag har så många i mitt liv som om och om igen berättar för mig att det är okej att må skit ibland. För uschfanochhelvete vad patetisk jag har känt mig i veckan som har mått så dåligt när jag äntligen lever det livet jag drömde om år efter år i sjukhussängar. Ikväll säger jag vidare orden till er: Det är okej att må skit.

ps. så himla mycket kärlek till er för alla peppord och kramar och hjärtan.

snodd bild från pinterest och den har bara känts helt rätt i hjärtat hela veckan.
må dåligt psykisk ohälsa ångest
10 kommentarer
Anonym

Ska du bli alkis nu?

Svar: såklart jag ska ;) ;) ;) dina kommentarer och frågor är alltid lika fina!
En flicka som är stark

Jennie

Oh vill bara krama om dig. Skickar en cyberkram istället. KRAM

Amanda

Jag skickar en massa styrkekramar till dig om du vill ha och jag hoppas att trycket i bröstkorgen lättar snart. ♥

Thegra

Japp, det är okej att må skit. Utan att man behöver hamna på psyk. Jag sliter med precis samma känsla just nu. Att livet gör ont och jag försöker att tillåta mig att känna mig precis så ödelig som jag gör - men liksom utan att gå ned mig för den skull.

Så tillåt dig, men låt det inte ta över för stor del av din tid. Ta stöd av dina nära och fortsätt att simma. Så småningom kanske det värsta onda hamnar lite på efterslänten. Vi fixar det, eller hur då!

KRAM!

klara

så himla bra skrivet- du är verkligen en stor förebild! kram

Rebbi

Alltså, jag relaterar så mycket. Jag träffade någon som jag vågade släppa in och vågade lita på, som fick veta allt om ångest och trassliga familjeförhållanden och som liksom blev min bästa vän som jag var kär i och som även var kär i mig. Sedan betedde hon sig sådär ofattbart dumt, verkligen som bara douches på film gör och det gör så sjukt jävla ont att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag tror inte jag har något smart råd om vad en ska göra, för jag vet knappt själv, men du är absolut inte ensam i alla fall. Kram på dig <3

madde

Jag har läst din gamla blogg också och jag kan inte fatta vilka frågor vissa ställer, och speciellt när du var sjuk.
Fast du har stora nerver, du svarar dom lugnt och glatt. Du verkar ha gått igenom mycket och jag vill bara krama dig. Du är så jävla stark.
Jag har varit nära att hamna på ett hem också, men det har aldrig blivit så. Men det behövs inte, jag känner mig starkare bara jag läser dina ord.

Puss och kram <3

Ebba

;)

Anna

Jag vill bara skriva att det ÄR jobbigt att gå från sjukskriven till heltidsplugg, så fruktansvärt jobbigt. Det kanske du kommer tycka ett bra tag, men det går att komma in i det (fast jag själv vill ge upp då och då trots att jag redan pluggat 1 år på ssk programmet innan min sjukskrivning). Men du verkar inte vara tjejen som ger sig i första taget! :)

rebecca

Du sätter alltid orden mitt i prick. Jag kikar in här då och då för att känna att det inte bara finns glada folk. Du är så oerhört inspirerande och jag är stolt över dig även fastän jag bara känner dig via din blogg! Jättemånga styrkekramar till dig och fy tusan vad du är bra.