jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i en taxi

Den här struliga hösten slutade med att jag i lördags grät i timmar och blev apatisk. Ni har ju fått höra då & då att det har varit en tuff höst för mig. Jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i panikgråt i en taxi mitt i natten, hur många eftermiddagar jag suttit i min hall och gråtit efter att jag lyckats hålla skenet uppe i skolan. Det har varit så mycket som varit fel september tills nu. För många kaosrelationer och samtidigt har det varit svårt att återgå till livet efter tio år av sjukdom och allt som det har inneburit.
 
Jag tror liksom inte att det spelar någon roll hur bra jag i grunden har mått det senaste året när man sedan går igenom stora förändringar och möter människor som river upp hela ens hjärta. Det gör ont. Och någon känslomässig buffert hann jag aldrig bygga upp innan dessa människor dök upp och gjorde mig både fantastiskt glad och panikledsen.

Det är så häftigt att jag läser till sjuksköterska nu. För ett kort år sedan var jag på behandlingshemmet och i dåligt skick. Då det var akuten och hot om sond och dropp hela tiden. Då mina organ kämpade men då Jessica hade gett upp. Kanske är det inte konstigt att det är lite upp och ner fortfarande. Och inte har jag lyckats fokusera på skolan så bra som jag hade önskat vilket visade sig på första tentan som jag fick tillbaka i veckan.

Nu har jag sagt hej då till höstens kaosrelationer. Och året ut ska jag ta hand om mig själv bättre. Fokusera på tentor, omtentor och mig själv. För jag orkar inte gråta i fler taxibilar nu. Det räcker liksom, jag kommer gå sönder totalt och hell no att jag ska ramla tillbaka till depressioner och det där livet som gör så ont.

Vi måste våga säga det, att livet är svårt ibland. Att det inte är farligt att må dåligt och vara panikledsen. För jag hanterar det utan att vara destruktiv. Och det är liksom det som är viktigt. Bara för att jag lämnade diagnoser, psykiatrin och mediciner bakom mig så betyder det ju inte att jag alltid älskar livet. För nä, den här hösten har jag många gånger känt: fuck this shit.

Såhär glad var jag förra veckan när mamma var i skåne och hälsade på! För såklart har hösten också inneburit fina saker ♥
må dåligt psykisk ohälsa ångest
11 kommentarer
Marika

Klart du ska ta hand om dig själv! Har följt din blogg bara en kort tid, men har läst mycket på den gamla bloggen, så har fått en någorlunda bild tror jag. Förstås igenkänning kring mycket då jag själv kämpat och kämpar med psykisk ohälsa. Så ett tack för dina ord och bilder, det är fint och generöst att du delar med dig även kring det här nya livet. Och ja, så himla rätt och viktigt att komma ihåg det här! Att vara ledsen. Att vara panikledsen och det är okej och innebär inte destruktivitet. Och starkt att våga säga adjö till de relationerna som inte funkar även om det är smärtsamt. Ta hand om dig!

Fult

Som vanligt klokt skrivet. Tror hösten drar ner oss alla en bit. Kramar!!

Fult

Som vanligt klokt skrivet. Tror hösten drar ner oss alla en bit. Kramar!!

Malin

Kan bara hålla med om att det är tufft att gå från sjukskriven till 100% plugg, vänner, intressen, osv. Det är fantastiskt att kunna göra det, men omställning är stor. Hur mycket jag än njuter av att ha en "vanlig" vardag så är det sjukt tufft mellan varven. Kram

Thegra

Ja, precis så är det ju. Livet suger emellanåt. Ganska ofta till och med. Men det hör till. Att det gör ont och är plågsamt måste inte vara samma lika som depression och destruktivitet. Det kan får finnas där ändå. Och det går över. Det blir bättre. Saker förändras. Ingenting är konstant.

Jag hycklar lite nu, för jag har svårt att leva som jag lär. Men det är min fasta övertygelse om att det är så det är, och jag är glad att du sätter orden på det. För min skull och för din skull.

Du är så fantastiskt modig och bra!

KRAM

Anonym

Hej! Vilket område vill du jobba med när det kommer till sjukvård? Skulle du tex kunna tänka dig att jobba inom psykiatrin, eller somatiska? Jag själv funderar på att plugga till usk eller ssk och har själv mycket erfarenhet av psykiatri (från patientsida). Tror inte jag skulle klara av att jobba på psyk, även om det skulle finnas fördelar, så som erfarenhet. Så jag undrar bara hur du tänker, om du bestämt dig än?

Svar: Hejsan! Jag känner mig rätt så säker på att jag vill jobba inom psykiatrin! Det är den hälsan och ohälsan som jag mest brinner för samt frågor kring ämnet. Efter min utbildning som ssk planerar jag att läsa till specialist inom psykiatri!
Stor kram!
En flicka som är stark

Anonym

Förlåt om du redan skrivit det någonstans och jag missat hehe

Carina

Det verkar som om du verkligen har kämpat i höst. Starkt. Och ledsen och deppig får man bli, det tillhör livet. Jag trodde själv, att när jag hade kämpat i 3 år för att jobba mig frisk och äntligen blev friskförklarad efter 20 års sjukdom, att nu ska väl livet bli mycket enklare. Den tron blev snabbt en insikt om att livet aldrig är okomplicerat. Om man har jobbat för att göra sig frisk från dessa helvetiska sjukdomar, så har man samtidigt samlat på sig en himla massa verktyg och färdigheter att ta fram när det är svårt. Det gäller att plocka fram dessa och försöka vända på dem så att de passar i de nya situationerna. Och jag pratar inte bara klyschor. Sen jag blev friskförklarad har jag hunnit med att få ett utmattningssyndrom och utmattningsdepression. När jag sökte hjälp för det fick jag bara veta att psykiatrin hänvisade mig till företagshälsovården, eftersom det är de som har hand om dess ärenden. Dock råkade läkaren jag träffade på företagshälsovården känna till min bakgrundhistoria och därmed slängde hon ut mig från företagshälsovården. Vad göra? Leta färdigheter. Nästan tillbaka i tjänst igen, skadade jag mig allvarligt på arbetet. Jag fick veta att jag aldrig skulle bli frisk igen eller kunna ha ett vanligt jobb. Vad göra? Använda färdigheter. Och NU arbetstränar jag på förskola (med kryckor). Så alla tjejer och killar som har det jobbigt. Ta fram de starka sidorna hos er och fokusera på det man lär sig av dipparna. Ingens liv är enkelt, och vi bär på en sårbarhet och känslighet som ingen mer än vi kan förstå.

yolanda

styrkekramar <3

G I N A ~

Läs några inlägg av din blogg nu och jag måste bara säga det att jag älskar hur ärlig och öppen du är. Du är så himla stark och så fin! kram<3

ola svanströ

Jag har precis också skrivit om det här och det är fantastiskt att se någon annan ha samma tankar.

Det handlar inte om vad som händer utan hur man hanterar det. DU verkar klara av detta fruktansvärt bra. Fortsätt med det.