jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i en taxi

Den här struliga hösten slutade med att jag i lördags grät i timmar och blev apatisk. Ni har ju fått höra då & då att det har varit en tuff höst för mig. Jag vet inte hur många jackor jag har snorat ner i panikgråt i en taxi mitt i natten, hur många eftermiddagar jag suttit i min hall och gråtit efter att jag lyckats hålla skenet uppe i skolan. Det har varit så mycket som varit fel september tills nu. För många kaosrelationer och samtidigt har det varit svårt att återgå till livet efter tio år av sjukdom och allt som det har inneburit.
 
Jag tror liksom inte att det spelar någon roll hur bra jag i grunden har mått det senaste året när man sedan går igenom stora förändringar och möter människor som river upp hela ens hjärta. Det gör ont. Och någon känslomässig buffert hann jag aldrig bygga upp innan dessa människor dök upp och gjorde mig både fantastiskt glad och panikledsen.

Det är så häftigt att jag läser till sjuksköterska nu. För ett kort år sedan var jag på behandlingshemmet och i dåligt skick. Då det var akuten och hot om sond och dropp hela tiden. Då mina organ kämpade men då Jessica hade gett upp. Kanske är det inte konstigt att det är lite upp och ner fortfarande. Och inte har jag lyckats fokusera på skolan så bra som jag hade önskat vilket visade sig på första tentan som jag fick tillbaka i veckan.

Nu har jag sagt hej då till höstens kaosrelationer. Och året ut ska jag ta hand om mig själv bättre. Fokusera på tentor, omtentor och mig själv. För jag orkar inte gråta i fler taxibilar nu. Det räcker liksom, jag kommer gå sönder totalt och hell no att jag ska ramla tillbaka till depressioner och det där livet som gör så ont.

Vi måste våga säga det, att livet är svårt ibland. Att det inte är farligt att må dåligt och vara panikledsen. För jag hanterar det utan att vara destruktiv. Och det är liksom det som är viktigt. Bara för att jag lämnade diagnoser, psykiatrin och mediciner bakom mig så betyder det ju inte att jag alltid älskar livet. För nä, den här hösten har jag många gånger känt: fuck this shit.

Såhär glad var jag förra veckan när mamma var i skåne och hälsade på! För såklart har hösten också inneburit fina saker ♥
må dåligt psykisk ohälsa ångest
11 kommentarer

tillbaka i sjukhussängen

Jag vet inte hur många nätter jag sovit i en sån där djävulsk säng. Hur många timmar, dygn och sekunder. Nu när jag läser till sjuksköterska är jag dock glad att jag vet hur det kan kännas att vara patient, både inom psykiatrisk och somatisk vård.

Hur som helst. Idag låg jag där igen och det var så häftigt. Att känna att hjärtat rusar av glädje för att jag älskade dagens examination. Alla andra hundra dagar i en sjukhussäng har det varit ångest, sjukdom och smärta. Nu var det liksom lycka. För att jag är på andra sidan och för att det bara är i sjuksyrrekläder som livet känns helt rätt.
Idag har vi blivit examinerade i blodtryck, respiration, andning och cirkulation! Jag blev godkänd och går nu på långhelg! Min kära mamma kommer till skåne imorgon och sen ska jag plugga, dansa på harrys och äta kebabrulle typ. Tjoho!
psykisk ohälsa psykisk sjukdom sjukhus sjuksköterska sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent
10 kommentarer

men det var innan jag kände dig Jessica

Det är inte som förr. Jag vet det liksom. Att det här inte dyker upp kloka inlägg om psykisk ohälsa varje vecka, att jag knappt bloggar alls. Jag gör annat, och det är något positivt även om jag såklart har lite dåligt samvete till er ibland. Men en vecka är ingen tid alls längre och det är liksom plugg och vänner och shedo och känslor hela tiden. Och jag är så fantastiskt glad för det.

Jag har också hittat ett värde i att leva lite mer privat. Jag tycker faktiskt att det är skönt att inte dela allt jag gör, allt jag tänker för flera hundra eller tusen människor. Jag behöver få vara Jessica som lägger upp töntbilder på en ny privat instagram där endast irl-folk finns.

Mitt liv har alltid varit så mycket ohälsa och är fortfarande då det är mycket härligt shedojobb och sjuksköterskeplugg. Såklart fylls mycket av mina dagar med tankar kring sjukdom, vård och hälsa utifrån det jag gör med Shedo och utbildningen, och resten av tiden vill jag göra annat. Då vill jag dansa på Harrys eller ha filmkväll med vänner. En del av mitt liv måste få vara opolitiskt korrekt där jag kan vara Jessica utan att tänka på att vara professionell. Så länge var jag "En flicka som är stark", och är fortfarande såklart, men jag är också Jessica.

Jag kommer blogga när jag vill och hinner. När det känns bra och rätt. Men ett inlägg om dagen blir det inte. För att jag hittade tillbaka till livet.

Kärlek ♥
Jessica
 
Mitt nya tramsliv ser typ ut såhär.
6 kommentarer