trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexian skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och när livet var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men de ljög. I spegeln var allt annorlunda.

Att leva med ätstörningar kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu, flera månader som fri och år ifrån sjukhusavdelningen så inser jag att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att de där trettio minuterna var så svåra. Men jag är glad att jag kämpade, tog mig igenom fem månader på sjukhus men också två sjukdomsperioder till. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Så har mitt liv med ätstörningar sett ut. Men det som är viktigt är att jag är frisk frisk frisk nu.

På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus 2011.
BUP anorexia näringsdryck psykisk ohälsa sjukhus ätstörning ätstörningar
14 kommentarer
A

Varför måste man äta inom en viss tid? Alltså, jag förstår ju att det är onormalt att äta ett knäckebröd på 90 minuter, men att stressa igenom en måltid är inte heller särskilt nyttigt. Alla har ju sin egen "ättakt". Kanske en dum fråga...Men jag tycker att vissa saker inom ätstörningsbehandlingen verkar så stressande för patienterna.
Kram!

Svar: Visst är det så, att alla äter i olika takt både när man är frisk och sjuk. Jag tror att man måste sätta någon gräns för att bryta ätstörningsmönsterna. Alla med ätstörningar har såklart inte problemet att det tar lång tid att äta, men det förekommer trots allt hos många att det tar lång tid att äta, att man petar i maten etc och för att försöka få in ett "normalt" beteende så har man nog satt en tidbegränsning på 30 minuter som trots allt brukar vara "normal" tid att äta på, även att det SÅKLART varierar från person till person, även när man är frisk.Kram fina du!
En flicka som är stark

Sassi

<3 <3 <3

Amanda

Åh Jessica, du är så himla fantastiskt bra.

Maja

Superbra skrivet! Det är jättebra för oss som sluppit undan anorexian att ibland få läsa om hur tankarna går när man har denna sjukdom. För iaf jag tycker att det är svårt att förstå, trots att jag så gärna vill.

Jag är så underbart glad att du mår bättre idag, och kan se tillbaka och känna att det var värt kämpandet.

Jag hejar på dig!

Sandra Piik - Att leva som psykiskt sjuk

Du är så jävla bra! Jag hoppas att du inser det.

Ja, det är inge roligt att vara inlagd och just nu står behandlingen ganska stilla då dom inte riktigt vet vad dom kan göra för mig mera. Så det känns som att man är ett hopplöst fall nästan. :/

Johanna Englund

♥Du är så himla bra!♥

Marie

vad ska du göra för att inte bli sjuk igen?

Svar: Vara uppmärksam på varningssignaler, äta hur jag än mår fysiskt eller psykiskt och fokusera på allt jag förlorar om jag skulle sluta äta igen. Om jag blir sjuk igen förlorar jag allt jag har kämpat för, och det är aldrig värt det!!
En flicka som är stark

A

Ser på min blogg att du svarat på min fråga (den första kommentaren), men när jag kommer in här för att se hela svaret så finns det inte, så nåt har blivit fel...
Kram

A

Tack för svaret! Nu förstår jag verkligen bättre. Jag har alltid undrat över det eftersom det är så många som skriver om den här tidsbegränsningen.
Stor kram!

Annie

Det började rinna lite från ögonen när jag läste detta. Du är så himla stark! Kram

Bella

Fina du! Fattar du hur långt du har kommit? 2011 va du inlagd på en äs-enhet, och nu april 2014 är du frisk från anorexi! Jag skulle ge mig själv en klapp på axeln om jag va du, och säga "fan vad grym jag är!" För du är grym!!!

Kram! <3

FrökenTV, bloggen om tv och film

jag ska börja på dagvård för min bulimi om 2v, är jätte nervös... Så fint att du har klarat dig<3

A Tattered Remnant

UUsch låter inte roligt. Jag har mer omvänt problem, stoppar i mig massa mat och kör upp det :/

Lina

Du är så beundransvärd å ger mej hopp om att det alltid finns hopp...att inget någonsin är för sent....även om vi står på helt olika platåer,å lika men olika bakgrund...så ger du en "tant" hopp som behövs nu.
Allt känns försent för mej,å jag har funnit tröst i att acceptera just det....vilket e bra,men fan. Ändå inte.(jag vill ju mer!!!!)
Ljuger ju bara för mej själv,samtidigt som et underlättar för mej.
Men,bestämt nu,tack vare dej ,att satsa igen...har många år år som kan bli fantastiska liksom!;-)
Tack snälla du för ditt mod å din styrka å din generositet att dela med dej.
Tips på vad man kan hitta p som sjukpensionär,utn vårdkontakt eller vänner...?
Jag tar mej ut så mkt jag kan,"låtsas" ha ärenden...
Verkligen produktiv känner jag...ehm.....hihih

Tack iaf för att du finns.
Du är otrolig.

Kram

Svar: Hej Lina! Jag blir så glad att jag kan inspirera dig till att fortsätta kämpa! För jag lovar dig att det är värt det, och att det finns hopp för att det ska bli bra igen.Jag tror att det är viktigt och bra att göra saker man tycker om, även att träffa andra människor. Därför tänker jag lite att det kanske hade varit roligt eller bra för dig att börja någon kurs eller liknande, med någonting som du tycker om att göra. Till exempel målarkurs, sykurs, fotokurs etc. Allt utefter vad du själv är intresserad av! När jag var sjukskriven och gick hemma mycket ensam så började jag på ett aktivitetshus. Det var en mötesplats för människor med psykisk ohälsa där man kunde träffas, fika, laga mat, spela spel, göra utflykter och gå olika kurser. Det var faktiskt riktigt bra! Jag vet ju inte riktigt var du bor eller hur det fungerar i din kommun, men antingen om du själv söker om det på till exempel google eller pratar med din kommun om vad det finns för alternativ.
Fortsätt kämpa och tack för dina fina ord! Många kramar
En flicka som är stark