du är viktig

 
anorexia psykisk ohälsa ätstörning ätstörningar
16 kommentarer

jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar norrmän danskar

En sån där måndag när man äter tråkiga ostmackor i sängen alldeles för tidigt innan skolan och lyssnar på la belle epoque resten av dagen.
la belle epoque
6 kommentarer

trettio minuter

Att gå från svält till normalstora portioner och näringsdrycker är svårt. Att vara instängd på en avdelning är ännu värre. Att sitta i ett kök med personal som tittar på klockan. Som berättar när det är fem minuter kvar, som uppmanar oss till att äta lite snabbare. Hur ska det gå till när anorexian skriker i mitt huvud? Hur ska jag klara av att äta på trettio minuter när det tar nittio att äta ett knäckebröd utan smör? Jag trodde att det skulle vara omöjligt. Jag minns alla dagar på sjukhuset när tårarna föll ner på tallriken, när det gjorde så ont och när livet var så hemskt. Det kändes som att mitt liv var över, som att varje kilo plus på kroppen var ett steg närmare ett slut. Mitt slut. Jag ville inte leva längre om jag skulle behöva se ut sådär. Kunde inte sjukhuset dra åt helvete, kunde jag inte få svälta ifred? Varför skulle personalen tvinga i mig sex måltider plus tre näringsdrycker om dagen? Svår undervikt var svaret, men de ljög. I spegeln var allt annorlunda.

Att leva med ätstörningar kan vara som att leva i en annan värld. Jag tappade min livsuppfattning ibland. Tyckte att allt sjukhuset sa var lögner. Men nu, flera månader som fri och år ifrån sjukhusavdelningen så inser jag att jag var sjuk. Att alla bara ville mitt bästa trots att de där trettio minuterna var så svåra. Men jag är glad att jag kämpade, tog mig igenom fem månader på sjukhus men också två sjukdomsperioder till. Frisk sjuk frisk sjuk frisk sjuk. Så har mitt liv med ätstörningar sett ut. Men det som är viktigt är att jag är frisk frisk frisk nu.

På Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus 2011.
BUP anorexia näringsdryck psykisk ohälsa sjukhus ätstörning ätstörningar
14 kommentarer