att bjuda på mat

 
Att laga mat och bjuda någon annan är ju ofta någonting som man som vuxen tar för givet. Som en självklarhet i livet. När jag hade egen lägenhet i gbg älskade jag att ha gäster hemma, att få fixa, duka, baka och laga mat. Sedan blev jag inskriven på behandlingshemmet och i ett och ett halvt år fanns det inget i min värld som hette att handla, bjuda, fixa.

Idag har jag fått göra det. Gå i affären, planera och laga mat. Duka och säga välkommen. Min kära terapeut har varit och hälsat på mig i träningslägenheten idag och ätit lunch tillsammans med mig. Mat som jag har handlat och planerat.

Det känns som att jag har fötts på nytt. Som att alla vardaliga saker är som första gången. Trots att jag flyttade hemifrån för många år sedan så har jag nu flyttat hemifrån en gång till. Fast bara lite halvt än så länge. Men om 194 dagar flyttar jag på riktigt. Just nu njuter jag bara av den härliga känslan av att klara sig själv. Och trots att jag har haft eget boende i många år innan jag flyttade till behandlingshemmet, så blir den här gången speciell. För då var jag sjuk och allt var jävligt. Nu mår jag bra och självklart blir då också den här gången annorlunda. I alla mina tidigare lägenheter har det varit rakblad, anorexia och in och ut på slutna psykiatriska avdelningar. Den här gången blir det bara ett helt vanligt liv.
behandlingshem
11 kommentarer

bloggen är återställd!

Som ni vet så raderade Spotlife min gamla blogg. Efter lite mejl fram och tillbaka fick jag inatt beskedet att den är återskapad! Flera av er har sagt att ni tycker det är så synd och tråkigt att den gamla togs bort, därför vill jag meddela er att den just nu är tillbaka. Den kommer säkert raderas igen om den inte uppdateras, men jaja, passa på att läsa om ni vill ;) Jag ska spara ner massa inlägg som jag tycker är bra så att det kan publiceras här istället (: Nu vet ni i alla fall! Och verkligen tummen upp till Spotlifes tekniker som jobbade för att lösa detta!
2 kommentarer

för mer akuta situationer

Som de flesta av er vet så driver jag en jourmejl. Jag har nu tänkt och funderat och jag känner att det som är synd med mejlen är att det oftast tar ett par dagar att få svar. Ibland sker det ju faktiskt mer akuta situationer där människor som mår dåligt behöver snabbare svar och stöd. Därför har jag nu valt att skaffa kik, för er. Den vanliga "stödverksamheten" kommer ske på min mejl, enflickasomarstark@hotmail.com men jag finns på kik när snabbare stöd och svar behövs. Ibland händer det hemska saker, ibland går livet åt helvete och ibland orkar man inte leva längre. När det är mer akut eller om det händer någonting svårt och hemskt som ni behöver få stöd i snabbt så kan ni nu alltså skriva till mig på kik: enflickasomarstark

Detta är såklart ett test. Jag har ju ingen aning om hur många som kommer skriva och hur det kommer se ut. Därför får jag prova för att se om det fungerar, för jag kan ju tyvärr inte sitta och svara på kik hela dagarna. Jag tar mig också rätten att påminna er på kik att den vanliga "stödverksamheten" ska först och främst ske genom min jourmejl. Men som sagt, för mer akuta situationer finns jag nu på kik.

När jag gick på gymnasiet och mådde väldigt dåligt hade jag Marcus. Ni som har hängt med ett tag vet vem det är, men för er andra så kan jag berätta att han var min lärare på gymnasiet och att han alltid har funnits där för mig när livet har varit kaos. Han finns kvar än idag i mitt liv vilket jag är otroligt glad över. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag har smsat och ringt till honom. Jag förstår ju nu i efterhand att detta måste ha varit väldigt tungt för honom, men han gav aldrig upp. Han fortsatte att finnas där genom allt. Jag vet hur mycket det kan betyda att ha någon som ställer upp för en när man mår dåligt, och därför vill jag finnas till för er. För jag vet hur viktigt det är. Alla borde ha någon som lyssnar, stöttar och svarar. Någon som orkar, som inte ger upp när det blir tungt.
psykisk ohälsa
10 kommentarer