mindre än ett halvt dygn

Herregud! Om cirkus elva timmar börjar jag min utbildning till sjuksköterska. Dagen som jag har väntat på i x antal år. Än så länge är jag inte fullständigt hysterisk utan allt känns mest overkligt. Och hela sommaren har det varit sex veckor kvar, i min hjärna i alla fall. Nu är det elva timmar. HURRA! 

Nu: shedomail och sen försöka sova men antagligen är jag helt körd på den fronten, precis som det ska vara såhär kvällen innan! Nån mer än jag som börjar plugga på högskola imorgon? (:
sjuksköterska sjuksköterskeprogrammet sjuksköterskestudent
18 kommentarer

för finns det något löjligare än personer som skadar sig själva, svälter eller tar överdoser för att söka uppmärksamhet?

Igår för två år sedan försökte jag dö. För sista gången tack och lov. Men det visste jag inte där och då i ambulansen och med sladdarna på sjukhuset sen.

När jag var tonåring och sjuk så visste jag att det enda jag ville var att dö. På riktigt. Nu när jag är äldre och frisk så funderar jag på om det verkligen var döden jag längtade efter, eller om jag bara var så förtvivlad på livet att det kändes som att det var det bästa. Jag minns i alla fall den där dagen för två år sedan. Jag trodde då att jag hade bestämt mig, men egentligen var jag nog mest rädd. Jag tror inte alls att jag var redo att dö, för då hade jag aldrig själv larmat om mitt självmordsförsök.

I efterhand kände jag mig dum. Som att jag hade gjort ett wannabesjälvmordsförsök. Mest för att jag fick höra det. Att jag bara sökte uppmärksamhet. För ett självmordsförsök ska inte gå till så. Att man liksom själv larmar. Nä, helst ska någon annan hitta en. Då är det ett äkta självmordsförsök. För finns det något löjligare än personer som skadar sig själva, svälter eller tar överdoser för att söka uppmärksamhet?

Vissa fördomar måste vi bara reda ut. För (förlåt), vissa är så jävla trångsynta att det är helt omöjligt för dem att se vad som finns bakom. En människa. En tjej eller kille som mår dåligt och har så ont att någon som inte känt det aldrig kan förstå. Nä, många ser bara det som syns. Som i mitt fall, en överdos och att tjejen (jag) själv larmade. Jag kanske inte ville dö. Omedvetet kanske jag sökte uppmärksamhet. Jag vet inte. Det jag vet är paniken jag kände efter att jag hade svalt alla tabletter och insåg att jag inte hade levt färdigt.
 
 
Även om det är så, att man skadar sig själv eller försöker ta sitt liv för att få uppmärksamhet. Är det fel? Är det konstigt? Nej säger jag. För det finns ALLTID någonting bakom det där. Det finns en förklaring till de flesta typer av handlingar, och jag tror att extremt få personer försöker ta sitt liv "som en kul grej". Det innebär, att även bakom uppmärksamhetssökandet finns det smärta. Och det finns inga anledningar till självmordsförsök som är rätt eller fel. Vare sig det handlar om att man vill dö eller att faktiskt få uppmärksamhet så är det allvarligt. Det vi vet är att personen som utför handlingen har det väldigt jobbigt. Och behöver stöd. Det är det vi ska fokusera på, inget annat.

När jag fick höra det för två år sedan, att jag bara sökte uppmärksamhet så blev jag ledsen. Jag hatade redan mig själv över allt annat, men efter liknande kommentarer så blev jag bara totalt trasig. Nu idag så är jag glad. Och jag bryr mig inte om jag sökte uppmärksamhet eller inte. För jag larmade när jag insåg att jag inte vill dö. Och tack vare det så slår mitt hjärta idag.
psykiatri psykisk ohälsa sjukhus självmord självmordsförsök självskadebeteende skada sig själv suicid
16 kommentarer

att orden då var tvång, anorexia och sond

I två dagar har jag pratat behandlingshemstid med personalen och min terapeut. Och jag har upptäckt hur svårt det är och hur omöjligt det känns att få något grepp om åren som har varit. All tid på behandlingshemmet hjälpte mig, förändrade mig och hela mitt liv. Ändå har jag svårt att förstå. Att ens prata om det. Inte för att det är känslomässigt jobbigt, utan bara tomt. Det är konstigt att två år som kändes som en evighet strax är över, men det konstigaste är att det sjuka känns så otroligt långt borta. Som att tio år av psykisk ohälsa bara var en dröm och att livet jag lever nu är självklart. Att jag var sjuk i höstas är bara helt oförståeligt och väldigt overkligt.

Idag träffade jag en läkare och gick igenom lite provsvar på olika värden. Min kropp mår bra och jag är så himlans glad för det! Att jag hade dåliga levervärden och svåra näringsbrister 2013 är svårt att förstå. Att behandlingshemmets personal tvångskörde mig till sjukhuset fram och tillbaka under hösten för att jag vägrade äta och dricka är bara så jävla konstigt. Att orden då var tvång, anorexia och sond. Det känns overkligt. Hela mitt liv känns overkligt ibland.

På måndag börjar jag läsa till sjuksköterska och det känns ju också supermärkligt. Haha. Ja, ungefär så är mitt liv nu. Konstigt. Så mycket slutar och så mycket börjar på samma gång och jag står i mitten och försöker hänga med. Det fina med alla overkliga vändingar är att jag står i mitten och är lycklig. Och frisk. Jag är mer redo än någonsin att bli utskriven från behandlingshemmet och säga hej till högskolan och sjuksköterskeprogrammet!
 
som en helt annan tjej.
anorexia behandlingshem psykiatri psykisk ohälsa självskadebeteende skada sig själv slutenvård sond svält tvångsvård ätstörning
7 kommentarer