då var döden min högsta önskan

Det är någonting speciellt de femton minuter det tar att promenera till skolan. Förutom alla sagoträd på vägen så tänker jag alltid på mitt liv när jag går där. Hur det har varit, hur det är, hur det kunde ha slutat.

Det är svårt att se tillbaka på sommaren tjugohundratolv. När det var hemskt och jävligt, sjukhus och självskadebeteende. Jag minns när amulansen hämtade mig och när jag kopplades in till maskinerna och droppet på sjukhuset. För bara några månader sedan höll anorexian på att ta mitt liv.
 
Jag blir egenligen inte ledsen när jag tänker på alla svåra stunder jag har upplevt, alla balansgångar mellan döden och sjukdomslivet. Men det känns konstigt och overkligt. Att jag lever men framförallt att jag mår bra. På riktigt. Att jag är lycklig. För ett och ett halvt år sedan var min döden min högsta önskan. Idag är det min värsta mardröm.

Det går så bra för mig nu. Bara sedan årsskiftet har det hänt så otroligt mycket fina saker i mitt liv. I december fanns varken skolan, SHEDO eller lägenheten. Jag blir inte ledsen över att tänka på mina organ som var på väg att sluta fungera i höstas. Men det känns. Och varje gång jag promenerar till skolan så känner jag glädje och tacksamhet för att jag överlevde. För att jag kämpade. Och när det pirrar i kroppen av lycka så vill jag nypa mig själv i armen, för jag undrade i tio år om livet kunde vara bra. Idag vet jag svaret och jag hoppas att jag aldrig mer kommer tvivla.
 
anorexia behandlingshem psykiatri psykiatrin psykisk ohälsa psykisk sjukdom sjukdom sjukhus självskadebeteende självskador ätstörning ätstörningar
11 kommentarer

minisemester i malmö

Igår morse åkte jag till Malmö och mötte upp min kära mamma som rest från gbg. Vi har sovit på hotell, shoppat, ätit glass, njutit på uteserveringar tills det blev natt och haft det toppen! Förutom att det var bästbästbäst att träffa mamma var det skönt med en 17 timmars semester utan dator och kalender! (: Och alltså - vilket väder!! Hoppas ni har varit ute i solen i helgen!
 
6 kommentarer

att inte alltid vara tjejen som var sjuk

Igår drack jag kaffe i solen, hade på mig världens bästa hajtröja och hängde med Anna. Vi åt glass, hade lika mysigt som alltid, drack Redbull och jobbade med SHEDO fram tills mitt i natten.

Jag vet, att jag inte skriver så många blogginlägg om psykisk ohälsa just nu. För ibland är det bara skönt, att inte alltid vara tjejen som var sjuk. Ibland är det bara skönt att leva ett vanligt liv och vara en "vanlig" tjej. Och kanske är det precis lika viktigt att dela det i min blogg som att skriva om anorexia. För kanske är det just det många av er behöver se. Att det går att få tillbaka ett helt vanligt liv, hur många år man än är sjuk.
SHEDO anorexia psykisk ohälsa ätstörning
10 kommentarer