ett halvår senare

Hej hörrni! Att blogga en gång i halvåret är precis lagom va ;)
 
Ska jag vara helt ärlig har det inte hänt något jättestort i mitt liv sedan december. Mina senaste inlägg har ju handlat en del om uppbrottet med den där pojken som gjorde mig så.jävla.ledsen. Nu har det snart gått ett år sedan han höll om mig för sista gången, och jag börjar bli mer okej nu. Jag tänker fortfarande på honom varje dag, men på ett annat sätt tror jag. Jag är mer som mig själv igen och mår bättre, även att det inte helt har gått över.
 
Nu är jag snart klar med år 2 på sjuksköterskeprogrammet!! Det är helt sjukt att det bara är ett år kvar till examen! Hela den här terminen har det varit praktik. Superkul och lite jobbigt på grund av att jag har mindre tid till SHEDO och svårt att hinna med mitt extrajobb inom socialpsykiatrin. När man enbart går i skolan kan man ju själv lägga sitt schema rätt så bra, när det är praktik måste man ju vara på arbetsplatsen ett visst antal dagar + plugga vid sidan om. I januari spenderade jag två veckor på en barnavdelning och barnakuten, sedan var jag sex veckor inom primärvården och nu är jag i sluttampen av sju veckor inom psykiatrin. Det är fantastiskt, verkligen! Jag har ju vetat det hela tiden, men nu är jag hundra procent säker: Det är inom psykiatrin jag ska jobba! Så just nu befinner jag mig på en allmänpsykiatrisk avdelning, liknande avdelning där jag själv varit patient i fler dagar än jag kan räkna.
 
SHEDO-livet rullar på det också. Nu är jag inne på andra verksamhetsåret som vice ordförande och utöver allt styrelsearbete har det varit många föreläsningar och möten nu under våren runt om i hela Sverige.
 
Om cirkus två veckor slutar terminen och då ska jag vara LEDIG i sex veckor!!! Eller, jag ska ju jobba mycket med SHEDO men vara ledig också. Jag ska i alla fall leva sex veckor där jag själv lägger upp mitt schema och det ska bli SÅ SKÖNT! Hamnade på akuten för några veckor sedan med en läkare som sa åt mig på skarpen att lugna ner mig. Hon såg tydliga varningssignaler på utmattningssyndrom, så den här ledigheten kommer verkligen lägligt. Sedan blir det några veckors jobb inom socialpsykiatrin innan sista året på sjuksköterskeprogrammet kör igång!
 
Hoppas ni mår bra allihopa!! Och att ni är rädda om er. Puss & gull!
 
sjuksköterskelivet är grymt!!!
7 kommentarer

och egentligen är ångesten som ett bevis på att jag är frisk

HEJ kära ni! Åh jag förstår inte att det redan är första december idag. Det känns ungefär som att det var igår det var augusti och jag startare år två på sjuksköterskeprogrammet och hade hela långa terminen med akademi framför mig. Nu är det plötsligt bara en kurs kvar och sen börjar fjärde terminen på utbildningen. Det går så FORT!
 
Jag vet knappt vad jag har gjort sen sist. Antagligen det vanliga: Pluggat, jobbat på LSS-boendet där jag har mitt vikariat, jobbat med SHEDO och träffat lite vänner när det har funnits tid över. Både september och oktober var såna där riktiga resemånader så jag bestämde mig för att stanna i Skåne hela november och ta en månads paus ifrån föreläsningar. Ett tag var det föreläsning någonstans i Sverige varje vecka så det har varit skönt med ett litet avbrott från alla resor och min egen röst. Men nu är det ju ny månad, och igår beställde jag inte mindre än 13 resor på SJ, haha!
 
Mitt mående är rätt upp ner upp ner upp ner upp ner. Mest av samma anledning som sist tror jag. Jag måste verkligen ha älskat den där pojken nåt så jävla mycket då det fortfarande inte har gått över. Det var så struligt mellan oss, och kaoset saknar jag inte. Men den andra delen av honom saknar jag ibland så intensivt att jag inte kan andas. Och när det var så struligt så spelade inga ord som "jag älskar dig" eller "jag är kär i dig, fattar du inte det", någon roll. För när jag kom för nära och när han puttade bort mig så föll jag 7000 meter rakt ner i ett svart hål. Som i en avgrund ungefär. Och att klättra upp tar tid, även om jag gör det. Men det går sakta.
 
Men samtidigt är kanske just den här sorgen bra. För ibland när jag är panikledsen så tänker jag på att skada mig själv. De sekunderna när ångesten är som värst. MEN; jag skulle aldrig göra det. Ibland när jag är som mest ledsen känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, men de känslorna tar jag inte ta ut på självskador eller genom att sluta äta. Jag gråter istället, och tillåter mig att känna. Därför försöker jag se den här tiden som jag går igenom som ett bevis på att jag verkligen, på riktigt, har lämnat det destruktiva bakom mig. Så egentligen är det lite fint också.
 
Kollade igenom kamrarullen på telefonen nu och ser att jag har varit rätt dålig på att fota sista tiden; men lite ska ni ju få se i alla fall! ↓
 
Bilden till vänster är från psykiatrin i Lund där jag gjort ett roligt jobb under november. På övre bilden till höger ser ni min kära resväska som varit fylld med SHEDO-material jag vet inte hur många gånger och runt halva Sverige. På undre bilden är det min kära Anna (och jag då!) nån av alla våra jobbdagar på SHEDOs kontor ♥
 
På övre bilden till vänster ser ni Nellie som jag pluggar ihop med. Hade aldrig överlevt denna termin utan våra pluggtimmar ihop! Till höger ser ni mina nya glasögon!! Japp, jag har skaffat läsglasögon men kommer ju aldrig ihåg att använda dem (:
 
 
Jag hoppas att ni mår bra! VAR RÄDDA OM ER! Och förlåt att jag aldrig bloggar längre, finns liksom ingen tid. Vill ni se mig lite mer dyker jag upp med jämna mellanrum på SHEDOs sociala medier, typ facebook & instagram. Puss!
 
SHEDO att göra slut psykiatri sjuksköterskestudent självskadebeteende ätstörningar
6 kommentarer

Föreläsningshöst och hjärtan som inte läker

Hej vänner! Tack för era fina ord från förra inlägget. Ni är så kloka allihopa.

Den här hösten har fått en rivstart minst sagt. Förutom att år två på sjuksköterskeprogrammet har dragit igång är det flera föreläsningar inbokade i höst, vilket såklart är jätteroligt även om jag är rätt trött på att sitta på SJ:s snabbtåg. Förra veckan körde jag i Stockholm och nu är jag på väg hem från en föreläsning i Borås. Idag föreläste jag på Borås sjukhus, på samma enhet där jag själv var patient för fem år sedan. En så himla häftig känsla att komma tillbaka till samma korridorer och samma vårdpersonal, men där jag själv har gått tusen steg framåt. Minst. Den tjejen som då satt där och grät kan inte jämföras men den tjejen jag är idag.
 
Nästa vecka ska jag hålla en öppen föreläsning på Skåneveckan i Malmö! Det hade varit jättekul om någon av er ville komma såklart! Det är den 8/10 klockan 18:30-20:30. Spana in vårt event på Facebook HÄR för mer info!
 
Annars försöker jag hinna gå i skolan lite också, och så hänger jag på jobbet (på boendet inom socialpsykiatrin där jag jobbade i somras ni vet). Efter mitt vikariat i somras har jag varit timanställd, men förra veckan fick jag ett nytt vikariat som gäller året ut!! Så himla skoj såklart! Det är en tjänst på cirka 30% vilket är helt perfekt med tanke på allt annat att göra med skolan och SHEDO.
 
Ibland flyr jag ifrån mig själv genom att jobba. För egentligen är jag nog nästan lika ledsen som sist jag skrev. Smärtan i hjärtat och längtan efter honom går liksom inte över. Ibland skakar händerna och det enda jag tänker på är att ringa honom och säga nio ord. "Kom hit och håll om mig. Jag dör annars". Ibland är längtan så intensiv och sorgen så tung att det känns som att jag ska dö direkt. Som att jag aldrig kommer orka resa mig ifrån golvet, som att jag kommer sluta andas på en sekund.

Det sägs att det tillslut kommer gå över. Att han en dag inte kommer vara den första jag tänker på på morgonen och den sista jag längtar efter innan jag somnar. Jag hoppas att det är sant, och att jag en dag är redo att älska någon annan. Tills dess får man göra så gott man kan.
LSS-boende SHEDO Socialpsykiatrin att göra slut föreläsare föreläsning självskadebeteende
7 kommentarer